Sara överlevde Estonia: ”Man behöver öppna utredningen igen”

De överlevde Estoniakatastrofen.

28 år senare är dramat inte över för Sara Hedrenius från Kungsbacka och Anders Eriksson från Karlskoga.

Nu har Sara skrivit en bok och Anders har lämnat in en polisanmälan.

”Det ser illa ut” var det sista som hördes från Estonia, i ett nödmeddelande som sändes ut 29 minuter innan färjan sjönk i Östersjön den 28 september 1994.

”Det ser illa ut” är också titeln på Sara Hedrenius bok om katastrofen och dess efterspel.

– Det ser fortfarande illa ut, när man tittar på den här katastrofen. Eftersom det här är en katastrof som var för så länge sen, det är ju snart 30 år sedan, så ville jag ha ett namn som är både då och nu, för jag skriver ju om både då och nu. Och det ser verkligen illa ut, när jag följer de här utredningarna, säger hon.

I sin bok visar hon på mängder av brister och frågetecken i de utredningar som gjorts – mer om det senare.

Sex timmar i iskallt hav

NWT möter Sara Hedrenius i ett teams-samtal tillsammans med Anders Eriksson från Karlskoga, också han en överlevande, numera boende i Norrtälje.

Bådas berättelser innehåller dramatik, skräck, mörker och isande kyla, men också mirakulös räddning.

Anders Eriksson tog sig ut ur skeppet och hamnade till slut under en uppblåsbar livflotte. Han lyckades klamra sig fast under den uppochnervända flotten, och även kommunicera till personer som tagit sig upp på bottnen av den vända flotten, att han var där. Räddningen kom via helikopter, sex timmar senare.

Sara Hedrenius kämpade för sitt liv i en annan uppochnedpåvänd livflotte, fylld med vatten, ständigt med risk att sköljas ut i havet. Mycket har skrivits om hur hon och en annan överlevande, Kent Härstedt, möttes på väg ut ur det lutande skeppet och bestämde sig för att samarbeta.

Både Anders och Sara konstaterar att bara tillfälligheter avgjorde att just de överlevde, att de orkade härda ut ända tills räddningen kom.

852 människor dog. 137 överlevde.

Att gå ut i livet med den här erfarenheten... Har ni känt att ni måste göra något särskilt av era liv?

– Nej. Det är svårt, men jag var ju vittne till att den här katastrofen hände och jag överlevde, vilket jag är väldigt glad och tacksam för, men jag vet ju att jag lika gärna kunde ha varit en av dem som inte gjorde det. Gränsen var så hårfin och vi var få som hade den turen. Som vittne vill jag bidra med det jag kan, för att den här historien ska bli så rätt som möjligt, säger Sara.

– Livet som sådant har tickat på om man säger så under de här 28 åren. Man blir naturligtvis ödmjuk och tacksam för att man klarat sig och fått fortsätta att leva, säger Anders.

Hur har Estonia präglat era liv?

– Jag var mitt i livet och jobbade med försäljning och var ute och träffade folk. Det är klart att det är har präglat väldigt mycket av dagar ibland, när många har frågat. Flera år efteråt fick jag börja kundbesöken med att berätta om det här. För mig har det varit bra att berätta, men jag springer ju inte på torget och gör det, säger Anders.

– Jag var 20 år när det hände och det blev avgörande betydelse i mitt liv, när jag valde en yrkeskarriär. Jag jobbar idag med kris- och katastrofhantering och jag tror att det var det som gjorde att jag kunde skriva boken. Jag jobbat med kris och trauman med individer och jag har bearbetat min egen berättelse väldigt ordentligt, säger Sara.

Båda hyllar ytbärgarna.

– Det var fantastiska insatser de gjorde, helt utanför vad man kan förvänta sig, säger Sara.

– Håller med dig fullständigt. De riskerade sin egen hälsa och liv. De gjorde sitt jobb, som polis och åklagare borde gjort också efteråt, säger Anders Eriksson, som fortfarande har kontakt med ”sin” ytbärgare.

– Jag ringer och pratar med honom varje 28 september. Jag har träffat honom flera gånger också.

Anders säger också att ett sätt Estonia-katastrofen präglat honom är att han fått en mer kritisk inställning till myndigheterna.

”Vi hade en annan bild”

När Sara efter räddningen gav sin första intervju, var första frågan från journalisten ”Vad var det som hände”.

Är du närmare svaret på den frågan idag?

– Det är svårt att avgöra hur mycket i haverikommissionens slutrapport som stämmer. Vi som överlevde hade ju en annan bild, till exempel av tidsaspekterna för sjunkförloppet, och de har använt vittnesmålen vi gjorde till polisen, men klippt och klistrat i dem så mycket att vi inte känner igen oss i dem heller. Det är svårt att veta helt enkelt, vad man kan lita på i den här rapporten, säger hon.

Att haverikommissionen inte ville prata med de överlevande, alltså de 137 ögonvittnena till en av världens största fartygskatastrofer, svider fortfarande.

Radar upp frågetecken

I boken ställer Sara Hedrenius också frågor om varför det inte gjordes en haveriutredning av det slag som brukar göras vid sjöolyckor. Istället blev det en utredning där tre länder – Sverige, Estland och Finland – tog hand om var sin del och där de fick granskningsansvaret för de delar de själva varit ansvariga för.

I boken radar hon upp frågetecken, bland annat:

• Den officiella slutrapporten har tidsangivelser för förloppet som hon kan visa inte stämmer.

• De omkomna skulle först bärgas, sedan kom kontrabesked att de skulle bli kvar i havet. Det beslutet togs på fel grunder, av fel personer och utan tillräcklig dialog med anhöriga, anser Sara.

• Det förekom militärtransporter på Estonia, men detta kom fram i offentligheten först tio år efter katastrofnatten.

• 28 överlevande skrev brev till en minister och krävde svar, men möttes av tystnad.
• I slutrapporten står att Estonia var sjövärdig trots att det finns ett protokoll från en inspektion dagen innan som säger tvärtemot.

– Man landade i att det var två vågor som knäckte visiret i kombination med att det var dålig konstruktion. Det var det säkert, men vi har nog inte fått hela sanningen i den här rapporten. Det är jag säker på, säger Sara.

Tror på sanningen

Sanningen kommer dock fram, förr eller senare. Det är hon och Anders överens om.

– Jag tror det. Jag tror inte det är rimligt att man har en katastrof med 852 människor som omkommer med så undermålig utredning och sådant undvikande. Det är inte ok, säger Sara.

– Det har vi pratat mycket om här hemma också. Det blir ofta så att sanningen kommer fram. Det kan vara någon som inte orkar bära saker och ting med sig i graven, som var med och tog vissa beslut. Det finns tendenser idag, att man borde visa saker och ting som inte varit visade tidigare, säger Anders Eriksson.

”Ful del av vår historia”

Att de omkomna blev kvar i havet smärtar dem båda.

– Att omhändertagandet av de omkomna uteblev är en väldigt ful del av vår historia, säger Sara.

– Det är en stor knuta tycker jag, som blir värre och värre, säger Anders.

– Vid alla andra katastrofer, både i Sverige och utomlands och i alla kontexter, även i väldigt resurssvaga länder, så gör man allt man kan för att omhänderta så många som möjligt. Det är en grundläggande instinkt för oss människor att göra det. När nödhjälp och katastrofarbete avslutas, går det över till att omhänderta de omkomna och det brukar inte vara några beslut som ska tas utan det bara sker, säger Sara.

– Det normala är ju att polisen sköter det. Det är ju inte så att man vid en bussolycka sopar jord över bussen och täcker över den och låter de omkomna ligga där. Det finns människor som jobbar med sånt här i alla lägen och det ska göras och det sker alltid, men inte här, säger Anders.

– Regeringen hade gett Sjöfartsverket i uppdrag att eftersöka och omhänderta och inte en enda människa blev omhändertagen och de blev faktiskt inte eftersökta heller. Varför ifrågasatte man inte det? säger Sara.

– Det fanns en förundersökning som pågick i tre år men redan i december 94 bestämde regeringen att man skulle täcka över båten, säger Anders Eriksson. Polisen och haverikommissionen borde ha skrikit högt då. Utredningen var ju inte klar!

– Det är så mycket misstag och problem i det här och man måste gå tillbaka nu och göra om och göra mer rätt, säger Sara.

Ska man bärga omkomna nu?

– Det är en väldigt komplicerad fråga. Många människor har blivit skadade redan av den här hanteringen, men om man lyfter blicken, är det vad som sker på andra ställen. I takt med att man kan identifiera människor från massgravar efter konflikter, krig eller jordbävningar identifieras de och återförs till sina familjer. Det är inte omöjligt, säger Sara.

Först prisad, sedan dömd

Estonia fick ny aktualitet genom avslöjandet 2020 om hålen i skrovet. Det var i spåren av det som Sara beslutade att skriva boken:

– Journalisten fick först stora journalistpriset och sedan blev han dömd. Det var andra journalister som skrev om det här att det var bara konspirationsteorier, man ska inte lägga fokus på det här och vi ska inte prata om det här något mer. Locket på, det här skadar samhället. Då tände jag till. Jag visste ju att det fanns omfattande problem i de här utredningarna och då kände jag att nu måste jag gå tillbaka och förstå mera. Anders var en av dem som var väldigt engagerad och har varit engagerad längre.

Han var ordförande i föreningen AgnEf, Arbetsgruppen för utredning av Estonias förlisning, som bestod av allmänna experter, anhöriga och överlevande, där han var mycket aktiv till 2002-03.

– De senaste tre åren nu efter Evertssons avslöjande och Discoverys dokumentär har man dragits in i det mer igen, men nu är det snart ingen som vill lyssna på oss längre. Det känns frustrerande och man blir väldigt misstänksam och avog mot samhället i många stycken, säger Anders.

”Dags ta på allvar”

Diskussionerna efter dokumentären ger hopp, men:

– Min oro är att man bara fokuserar på hålen nu. Hålen är viktiga för det står i rapporten att skrovet är intakt och så var det flera hål i det, men om man gör en bedömning att hålen korrelerar med berggrunden är det case closed igen. Det är därför också jag skrev boken, att jag vill verkligen visa att hålen bara är ett symptom på alla felen som finns i rapporten. Nu är det dags att man tar det här på allvar, säger Sara.

Anders är glad över boken och har själv tagit ett annat steg för att få igång rättsväsendet. Förundersökningen lades ner redan 1998, eftersom åklagaren inte ansåg att man kunde åtala någon för vållande till annans död, som var rubriceringen då. För att återuppta förundersökningen krävs misstankar om något grövre:

– Därför har jag anmält om mord till polisen och det är fler som hakat på och lämnat uppgifter, säger Anders.

Han lämnade in anmälan den 9 april 2021.

– Den ligger hos polisen.

Vad hoppas ni ska hända nu?

– Det finns en liten förhoppning att den nya regeringen ska ta tag i den här frågan och att man ska ta avstånd från den tidigare rapporten och deklarera att det behövs fler undersökningar. Man behöver öppna den här utredningen igen och man behöver rätta till en del av misstagen, säger Sara.

Hoppas på initiativ

– Jag håller med dig fullständigt. Hoppas verkligen att det kan komma något slags initiativ, från rättsväsendet och polisen och ytterst regeringen, säger Anders.

Han berättar att han ibland känt en förväntan på att han och andra överlevande ska tiga, glömma och gå vidare.

Vad säger ni till dem som tycker det är dags för er att släppa taget?

– Läs boken! säger Sara Hedrenius.