Henrik L Barvå: De senaste människorna på månen

Apolloprojektet

Gene Cernan och Jack Schmitt brukar kallas de sista männen på månen, men när vi nu, efter femtio år, är på väg tillbaka är det mer rätt att kalla dem de senaste på månen.

I dagarna är det femtio år sedan den sista månfärden i Apolloprogrammet ägde rum. Det var också den sjätte där man även landsteg, och ett flertal rekord slogs. Med sina 75 timmar var det den längsta månvistelsen, liksom de sammanlagt 22 timmar astronauterna vandrade och körde runt på månytan.

Befälhavare var veteranen Gene Cernan, som redan åkt till månen en gång under generalrepetitionen med Apollo 10. Ron Evans var pilot på kommandomodulen, som döpts till America, och han var nybörjare och skulle tillbringa tiden i omloppsbana runt månen medan de andra var nere på månytan. Harrison "Jack" Schmitt var formellt pilot på månlandaren, med namnet Challenger. I verkligheten var han chefsgeolog.

Schmitt var den första vetenskapsastronauten. De tidigare hade alla bakgrund som testpiloter. Men rymdflygstyrelsen Nasa hade rekryterat några vetenskapsmän som astronauter – i dag kallas de uppdragsspecialister – och Schmitt skulle flugit med Apollo 18. Men när den blev inställd så fick han flyttas fram och ersätta den ordinarie astronauten. Trots det kom han väl överens med sina besättningskamrater. Som skolad geolog hade han unika kunskaper att bidra med vid utforskningen av månen.

Den 7 december 1972 lyfte Apollo 17 från Kennedy Space Center i Florida. Det var första gången Saturnusraketen sköts upp på natten, och den försenades i 2 timmar och 40 minuter av ett hårdvarufel. Men sedan gick allt bra.

Efter tre dagars färd var de framme vid månen, och Challenger gick ner för landning. Platsen var Taurus-Littrow-dalen vid sydöstra randen av Lugnets hav. Det var en väl vald plats som Nasa trodde skulle bevisa sentida vulkanisk aktivitet. Dalens bredd är bara 7,24 kilometer och den omges av höga bergmassiv som gör den betydligt djupare än Grand Canyon.

Bara fyra timmar efter landningen den 11 december var det dags för den första månpromenaden. Månbilen plockades fram och experimentpaketet ALSEP sattes upp. Det senare tog i vanlig ordning mycket längre tid än planerat då framför allt borrutrustning trilskades. Den första utfärden med månbilen fick därför kortas ner. Tillgången på luft och vatten i rymddräkterna satte gränserna.

Cernan råkade också bryta av en stänkskärm på månbilen, vilket fick till följd att astronauterna drabbades av ett regn av månstoft. Till nästa dags expedition fixades en provisorisk stänkskärm med hjälp av silvertejp, en månkarta och några klämmor, som fungerade vistelsetiden ut.

Dagen därpå var det dags för den andra månpromenaden. Cernan och Schmitt körde i bortåt en timme till Nansen-kratern vid kanten av det södra bergmassivet, som sträckte sig 2,3 kilometer upp. Med ett avstånd av 7,6 kilometer från månlandaren var det det längsta några rymdfarare varit från sin relativt trygga hamn.

På vägen tillbaka stannade de vid en krater som fått namnet Shorty, och där gjorde Schmitt en upptäckt som fick alla i markkontrollens bakre rum av vetenskapsmän att jubla. Vid kraterns rand fanns orangefärgat stoft, som klart avslöjade vulkanisk aktivitet. Senare analyser skulle dock visa att den ägt rum för 3,5 miljarder år sedan, när eldfontäner av smält lava bildat vulkaniskt glas, och som efter eoner blottlagts av det relativt nya meteoritnedslag som bildat Shorty-kratern.

Med sina 7 timmar och 37 minuter var detta den längsta månpromenaden som gjorts. Den tredje utflykten den 13 december var något kortare och då körde månfararna i andra riktningen till norra bergmassivet, på vars sluttning de fick en magnifik utsikt över hela Taurus-Littrow-dalen. Där utforskade de bland annat en stenbumling, stor som ett hus, som fick smeknamnet Tracy's Rock efter Cernans dotter. Schmitt kunde också plocka upp den äldsta och mest orörda månsten (opåverkad av meteoritnedslag och vulkanisk aktivitet) som månfärderna fört med sig.

Cernan och Schmitt arbetade i ett frenetiskt tempo, och var rejält ömma och utmattade efter varje utflykt, men det gick inte att ta miste på att de också hade vansinnigt roligt. Genom fjärrstyrda kameror på bland annat månbilen kunde deras arbete följas i realtid från Jorden, där vetenskapsmännen kunde ge anvisningar och råd. I mångt och mycket var det Schmitt som styrde upp arbetet i kraft av sin yrkeskunskap och observationsförmåga.

Men den 14 december var det dags att inleda hemfärden. Challenger sköts upp från månytan och dockade åter med kommando- och servicemodulen America. Sedan tillbringade de två dagar i omloppsbana runt månen innan de for tillbaka till Jorden. Under resan lämnade Evans rymdfarkosten för att göra historiens tredje interplanetära rymdpromenad och plocka in de filmkassetter och annat han använt för att fotografera och mäta när han ensam cirklade runt månen.

Den 19 december 1972, på måndag för exakt 50 år sedan, slog rymdkapseln ner i Stilla havet, och den sista... nej, senaste bemannade månfärden var till ända. Gene Cernans avslutande ord innan han för sista gången klev in i månlandaren var rörande: "Och medan vi lämnar månen vid Taurus-Littrow, vi lämnar den som vi kom, och, med Guds hjälp, som vi kommer att återvända med fred och hopp för hela mänskligheten."

Cernan, som dog 2017, fick tyvärr aldrig uppleva en återkomst. Inte heller Evans, som dog 1990. Men Jack Schmitt, som efter sin astronautkarriär bland annat var republikansk senator 1977-83, lever än och har en chans att få se andra gå i hans fotspår när vi äntligen tänker återvända till vår närmaste granne i rymden.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Tidigare artiklar i serien om Apolloprojektet:

Branden som kunde ha stoppat månfärderna (27/1 2018)

Den kraftigaste raket som någonsin byggts (4/4 2018)

En nästan perfekt testflygning med Apollo 7 (20/10 2018)

Apollo 8: Astronauterna som räddade 1968 (24/12 2018)

Apollo 9: Med månlandaren runt Jorden (13/3 2019)

Apollo 10: Generalrepetition inför månlandningen (22/5 2019)

Apollo 11: Örnen har landat (20/7 2019)

Apollo 12: Precisionslandning i Stormarnas ocean (16/11 2019)

Apollo 13: Houston, vi har fått ett problem! (11/4 2020)

Apollo 14: Med golfsving på månen (6/2 2021)

Apollo 15: "Människan måste utforska!" (31/7 2021)