Rektet langt tebakers i tia, da fûlk ãrbet å slet ont, da va nog jula’n völkammen avbrôttã. Da hadd di ledit nôr dagã, å på anndan börri julkalasa.
För ma’ng va jula ett tå di tefälla da di gjord sã rektet re’n å fi’n. Da skull badbalja fram å dã va nogg di sûm te å mä tvätt sã på unner¬krôppen å. (Detta mä å ha’ll unnerkrôppen ren va int se viktit, för den va rã ända int se ma’ng sûm skull se.)
Ja, denna julbocken hadd di respekt för, för dã va den sûm ko’m å dellt ut julklappan å.
Men onga’n, di skull tvättes ordentle, ri. Ä’tt badinga skull di ny’ kläa på. Dã va viktit dã, för hadd-n int ny’ kläã å ta på-ssã te jula, se skull julbocken ko’m å ski’t på-en. Så sa ri i alla fall i Dalby, å sönn va rã fell på di sûm va fatti å int feck nô nytt. Men di kunn klar sã ôm kläa i alla fall va alldeles rentvättn.
Ja, denna julbocken hadd di respekt för, för dã va den sûm ko’m å dellt ut julklappan å. Han dunner på dörra, å der ställt-n ifrå-ssã klappa’n å försvann utta att nô’n hann å se’-n. Tomta’n, di ha’dd a’nn å stä’ll mä på den tia än å del ut paketã.
Tile på julãftasmôran börri ãrbet, bådde u’t å i’nn. Da skull julve’n hugges, å matn va den bä’st dä jeck å få fram – bådde te fûlk å te fä. Djura skull också kä’nn att dã va jula, å di feck lit bätter for än di bru’ckt å få. Fuggla’n feck också lit större ômsôrj än annars, å di vartt försedd mä en kä’rv havver på e stang.
I’n i stugga ko’m kytt å kôrv å gröt fram licksûm tjockt å tûnt brö sûm va bake i förväg, å mett på bol la ri e brökak sûm di ka’ll julbo’nn å sûm int feck ãtes förrän jula va övver – men da va-o hal sûm en Orsasten.
Li’t mat hänn dä att di smussel unna punn köksbol å, för på julnatta ko’m di dö’ tebakers, å da va rã ju skamle ôm di int skull få nô’ å ã’t, di å. Ingen skull gå svûltn på jula, int ens ôm di va dö’.
Å på dynghögen ställt di ôpp nô’ ri ka’ll julrönn. Dã va ju också ett stä’ll! Detta va ingen rektu rönn utta en prydnad uttå trä sûm va klädd mä remsã å tôfsã i gra’nn färgã.
Mu’rn va vitlimmen i förväg, å gûlva va sku’rn, å sängkläa ômbytt. Hacke enris skull dã vã’r på gûlv te jula, se rã skull lû’ft gôtt.
Inna rã vartt vanle mä julgran i stugga’n rûnt 1900, se hänn dã att di hadd granã stånes utta vägga’n. Å på dynghögen ställt di ôpp nô’ ri ka’ll julrönn. Dã va ju också ett stä’ll! Detta va ingen rektu rönn utta en prydnad uttå trä sûm va klädd mä remsã å tôfsã i gra’nn färgã.
Dã hörd också te att dã skull läses e julbön å påminnes ôm hôffer man fi’r jula. Sjô’lv orsaken te julfiringa va ännu på den tia vikti å påminn ôm.
Nãr dã va dacks å res hem ifrå julotta va rã bråttôm. Dã he’tt att den sûm först kom hem skull först få in skördn te sammern, å detta togg ma’ng på största allvar.
Nãr julbocken hadd gjortt sett se la man sã tile på kvä’lln, för tile på môra’n skull en ôpp å re’s te julotta. Te julotta sku’ll a’ll ôm di så skull kna’ll å gå. Annars va dã vanlenest att di kappåckt mä häst å slã’ – di sûm ha’dd. Vägen va full mä hästã å bjällerklang, å sômmel å’ckt slã’ på isn på Storölva.
I körka ha’dd di ulik hemmana si’n särskild körkbänkã, å der satt fattit fûlk i dä bä’st di hadd å klä sã i, å di ri’k bönnran i vargskinnspälsã.
Nãr dã va dacks å res hem ifrå julotta va rã bråttôm. Dã he’tt att den sûm först kom hem skull först få in skördn te sammern, å detta togg ma’ng på största allvar.
En gu’bb vartt uvûlt ômkörd tå e hästskjuss sûm höll på å trängd-n ner i di’k. Da feck-en se att dã va hass egen dräng sûm kö’rd den hästn. ”Stôpp, stôpp”, skrek-en, ”dã e ju mi’n hästã bå’ två!”
En a’nn gu’bb togg detta på största allvar mä å bli först te å få in skördn. Han hadd se brått se han ta’pp käringa när han feck sladd på slã’n på vägen hem. Ho treller tå i Berg-Larsbacken fle’r kilometer hemifrå, å der vartt o liggenes te han feck stönna’n å ko’m å hämt-o. Men först va-n tvûngen hem å jä’r vänninga, förstås. Skördn ko’m i fö’rst hann, käringa – möjligen – i anner.