Anne-Lie Rydé hällde ett saltkar över huvudet på min kompis!

Jag hoppas ni sett Anne-Lie Rydé i ”Så mycket bättre” den här vintern.

Hoppas ni blivit lika betagna som jag. Inte bara av hennes sång. Utan också av hennes frisyrer – Nina Hagen light på 80-talet. Eller Lill-Hagen som hon kallades i Göteborg. Lillhagen, typ. Ja ni som vet ni vet.

Bäst tycker jag nog om hennes senaste frisyr med mix av eldrött och grått. Lite som en övertänd grävling. Mycket fint.

Surrealistiskt var det ju i söndags när hon lärde kollegor och övriga Sverige hur man ”tungrunkar”. Lite äckligt, visst, men kollegornas förtjusning var ju unik. Jag förstår dem.

Min och Anne-Lies historia går långt tillbaka.

Hon har hatat mig. Gråtit över mig. Hon har – nästan – älskat mig.

Inför årets "Så mycket bättre" ville hennes skivbolag att hon skulle skriva sin biografi. Då kom hon på idén att istället be sin gamla trätobroder, lilla jag, om den tjänsten.

– Okej, sa jag.

En smula häpen, det medges.

Vi börjar berättelsen på en pråm i Stockholms ström. Ungefär där Vasaskeppet hittades. Vi var två små vrak som träffades 1985.

Anne-Lie publicerade en bild därifrån på Instagram i somras.

Såg ut så här:

Det tar oss till varför just jag skriver den här texten.

Vad hände egentligen, Anne-Lie?

– Jag levde ihop med Pelle Alsing då och en kväll läste vi att du skrivit i Aftonbladet om en konsert med mej, att köerna ringlade långa från Ritz ner på Folkungagatan mot Danvikstull och du skrev att dom gjorde det ”av någon obegriplig anledning”. Jag började skrika och gråta och var jätteledsen och arg. Sen tillfrågades jag i en intervju i Vecko-Revyn vem jag skulle vilja ta med mig till en öde ö och jag svarade ”Lasse Anrell” och att jag nog skulle kunna lära honom ett och annat.

Sa Anne-Lie.

Alla mina chefer jublade. Vi bokade en Finlandsbåtboj i Strömmen, hyrde taxibåt och körde ut till bojen och gjorde en intervju där. ”På en öde ö med Anne-Lie Rydé”. I skärgården.

Vi hade ju hyfsat skittrevligt. Eller hur?

– Jag vet. Det är över 35 år sen… men sen dess har vi varit ganska sams. Det är nyttigt att träffas ibland.

Håller med. Och en fin bild är det. Och en bra intervju blev det.

Nu kan vi prata om sådant där. Men det fanns en tid när Anne-Lie inte kunde skratta alls åt sådant som hade med kritiker att göra.

Varför var du så arg på mej, Anne-Lie?

Hon ler förtjust vid tanken.

– Du skrev ju inte som jag ville…

Sant. Hon skrattar. Jag skrattar. Problemet var nog att vi var ju små pojkar i publikhavet som gärna ville vara centralpunkter själva. Kritiker. Genom att hacka på sådana som Anne-Lie fick vi egen uppmärksamhet och bjöds in till ”Efter 3” i radio hos Ulf Elfving och var kungar på redaktionen några dar efter det.

Varför var du så känslig?

– ”Segla på ett moln” var ett jävla genombrott. Kanske gick det för fort. Jag blev så känslig och tog åt mig av all kritik.

Men alla kritiker tyckte väl inte illa om dej?

– Du, jag minns en rolig händelse med din kompis Jan-Olov Andersson på Aftonbladet.

Gossen?!

– Ja, det var på discot Atlantic bakom Grand Hotel i början på 80-talet. Alla hängde på Atlantic på den tiden. Jan-Olov hade väl skrivit ner mej för typ tionde gången. Han stod vid vårt bord och pratade med nån. Bengt Palmers var med, tror jag. Hela gänget som brukade hänga där.

Niklas Strömstedt?

– Kanske. Jan-Olov pratade med nån i alla fall. Lite gapigt. Jag tog ett saltkar som stod där på bordet, skruvade av locket och hällde ut allt över Jan-Olovs huvud. Han var väl lite full och jag var väl lite full. Han märkte ingenting. Alla skrattade. Jag skrattade. Det såg ut som om han hade enormt mycket mjäll. Alla skrattade utom Jan-Olov.

Finkornigt mjäll, va?

– Mycket finkornigt.

Vad händer nu då i din karriär?

– Jag tar ett år i taget. Är tacksam att jag står på benen fortfarande.

Hur gick inspelningarna av ”Så mycket bättre” i somras?

– Dom kändes väldigt starka, mycket känslor så klart, men också mycket värme och kärlek. Jag tror att många kommer att tycka om inspelningarna vi gjorde.

Utanför kaféet, efter vårt samtal, tar vi några bilder och folk vänder sig om och tittar. När vi är klara pratar vi lite om att överleva i branschen. Drygt 40 år av hyfsat jämna inkomster och plågor och många, många utrunna saltkar senare står hon fortfarande på benen och hon står bra. Vi går därifrån. Jag åt ena hållet. Anne-Lie åt andra. Jag nynnar på ”Segla på ett moln” och på ”Tuff brud i lyxförpackning”. Jag tänker att hon verkligen är en hårt arbetande tuff brud med stämband av impregnerad taggtråd och fulländad sälta i stil, klass och värdighet. Jag tänker att jag ska ringa Gossen och berätta om saltet. Det blir kul.

PS. Hela intervjun finns på Anne-Lies hemsida.