Luciadagens beslut från mark- och miljödomstolen att Cementa får fortsätta bryta kalk på Gotland är förstås välkommet, men det finns all anledning att vara uppmärksam på fortsättningen. Flera hinder återstår, inte minst ett väntat överklagande. Grundproblemet är den svenska miljölagstiftningen.
Cementkrisen är helt självförvållad, förorsakad av aningslösa politiker av alla kulörer som stiftat lagar som låter bra men där man struntat i de vidare konsekvenserna. Antingen av okunskap, ointresse eller helt medvetet. Det senare av de mer industri- och tillväxtfientliga delarna bland beslutsfattare och så kallade miljöaktivister.
Det var under förra sommaren som cementkrisen briserade med full kraft sedan mark- och miljööverdomstolen gjort tummen ner för fortsatt kalkbrytning i Slite, som står för nästan hela delen av den svenska försörjningen av kalk, som behövs för cementtillverkning. Plötsligt och oförutsett hotades med en gång grundläggande delar av svensk industri, bostadsbyggande och infrastruktur. Enligt näringsdepartementet var svindlande 400 000 jobb i fara. Det skulle bli en käftsmäll för svensk ekonomi och samhälle.
Närmast i panik fick riksdagen hastigt stifta en tillfällig lag för att brytningen skulle kunna fortsätta. Men den lagen går ut vid årsskiftet. Problemet var bara skjutet på framtiden. Och det har man gjort nu också. Mark- och miljödomstolen ger bara tillstånd för fyra år. Under den tiden skall Cementa arbeta fram en ny ansökning för den långsiktiga perioden 20-30 år.
Domstolen konstaterar i sin dom att kalkbrytningen behövs "för att tillgodose ett allmänintresse av större vikt", och visst är det så. Därför ges undantag från miljökvalitetsnormerna för grundvatten och dispens från förbuden i artskyddsförordningen.
Problemet är att det egentligen inte är så den svenska miljöbalken är uppbyggd. Där finns det inga målkonflikter att ta hänsyn till, eller att väga in olika samhällsintressen. Det är därför som det paradoxalt är svenska myndigheter, som länsstyrelsen på Gotland och Naturvårdsverket som opponerat sig och överklagat. Något som mark- och miljööverdomstolen tog stor hänsyn till när de sade nej. Samtidigt som staten, i form av regering och riksdag, nu vill annorlunda.
Så kan det bli igen. För självklart kommer även detta beslut att överklagas till just denna överdomstol. Även tillresta miljöaktivister och -organisationer utan eget sakintresse lär överklaga.
Men regering och riksdag (nuvarande och tidigare) har sig själva att skylla, för det är de som satt oss i den här situationen. Cementa har i kraft av sin storlek, sympatisörer och avgörande samhällsnytta de muskler som krävs för att driva den här processen. Men hur är det med alla andra, ofta mindre företag och intressen, som får offras på miljöbalkens rigida och oförutsägbara altare?
Regeringen måste därför snarast ändra miljöbalken, och det från grunden. Självklart måste olika samhällsintressen kunna vägas mot varandra. Att vägra erkänna existensen av målkonflikter är omoget. Det är en del av tillvaron och det är ett underbetyg åt svensk politik att det har tillåtits gå så här långt innan det blivit uppenbart, och nu är det nästan för sent. Med nuvarande sammansättning i riksdagen borde det vara möjligt.