En hög chef som inleder ett förhållande med en annan chef, som också är ens överordnade och har utnämnt en, som sedan anklagar vederbörande för otillbörligheter. Som taget ur en dålig tvålopera, eller någon skruvad amerikansk high school-film. Men det är Sveriges polisledning.
Det har stormat ordentligt de senaste dagarna om polischefen Mats Löfving och chefen för polisens underrättelsetjänst Linda H Staaf, sedan Expressen avslöjat att Löfving förra året blev föremål för en polisanmälan av ingen mindre än polisens egen säkerhetschef Ari Stenman. En anmälan som snabbt lades ner av åklagaren.
Bakgrunden är att Staaf i ett samtal med säkerhetschefen uttryckt oro för sin egen säkerhet. Anmälan avsåg grov fridskränkning, olaga förföljelse och ofredande men det vidtogs som sagt inga åtgärder. Till historien hör att Staaf haft ett förhållande med Löfving och att Löfving, i egenskap av chef för NOA, nationella operativa avdelningen, anställt Staaf som chef för underrättelseenheten 2015.
Det har varit tre olika polisanmälningar i härvan, som är snårig att bena ut. Förutom de påstådda otillbörligheterna så handlar det också om misstänkt tjänstefel vid tillsättningen av Staaf som underrättelsechef, och om huruvida Staafs meriter varit överdrivna. Detta har pågått i flera år, men mest varit dolt för allmänheten och Polisen själv har förnekat och mörkat.
I måndags (12/12) stod det klart att åklagaren inleder en förundersökning om misstänkt tjänstefel i samband med tillsättningen av Staaf. Samma dag meddelade rikspolischefen Anders Thornberg att Löfving omplaceras från sin nuvarande tjänst som regionpolischef i Stockholm. Löfving mister också uppdraget som ställföreträdande rikspolischef.
Detta är inget annat än ett stort haveri som undergräver förtroendet för Polismyndigheten hos både allmänhet men också hos politiker och beslutsfattare. Haveriet visar på en dysfunktionell myndighet som inte fungerar som den skall, trots alla tillskott som skett på senare år. Brister i ledningen påverkar förstås hur det ser ut på marken, och där har vi sett ökat våld, skjutningar och gängkriminalitet breda ut sig, samtidigt som uppklaringsprocenten för brott fortsätter att vara erbarmligt låga.
Om inte den nuvarande ledningen förmår att ta ansvar så måste regeringen göra det och se till att det blir en rejäl uppryckning, vilket med nödvändighet måste innebära att ett flertal höga chefer får gå. Det är det enda sättet att upprätta förtroendet hos både allmänhet och vanliga poliser ute på fältet.
En som länge kritiserat Polisens funktionssätt är polisforskaren – och polisen – Stefan Holgersson. När han i november förra året kom med sin svidande rapport om Polisens arbete med offentlighetsprincipen exemplifierades det med hur svårt det var att få ut uppgifter om Staafs meriter. Han har också kritiserat hur någon utan operativ erfarenhet kunnat bli underrättelsechef. Ett katastrofalt underrättelsemisslyckande var bland annat hur tagna på sängen Polisen blev av påskupploppen.
Det handlar också om rikets säkerhet. Till SVT säger arbetsrättsjuristen Tommy Iseskog att en hemlig relation är ett exempel på sårbarhet. Rikspolischefen borde ha gjort en förnyad säkerhetsskyddsprövning och tagit de berörda ur tjänst. Det får sättas på kontot av Thornbergs misslyckanden under sina fem år som rikspolischef, och tas med i bedömningen av hans framtid.