Gustaf Fröding, en av Sveriges mest älskade författare och särskilt så i Värmland, finns ännu ibland oss. Inte enbart i form av hans författarskap och många tonsatta dikter, utan rent konkret: hans hjärna finns kvar, ovan jord.
Serietecknaren och författaren David Liljemark berättar hur han fick reda på var den numera befinner sig.
Bland det sista Gustaf Fröding sa var "Jag vill inte vara något ideal", varefter han bad att få något att dricka, vände sig om i sängen och tog ett par sista rosslande andetag. Sedan somnade han in för gott, 8.50 på morgonen onsdagen den 8 februari 1911, i Villa Gröndal på Djurgården. Han var då drygt 50 år gammal och en av landets högst uppburna poeter. Den folkkäre skalden, född på Alsters herrgård i Karlstad, fick en praktfull, statsmannamässig begravning. 200 000 personer uppskattas ha slutit upp vid kortegen genom Stockholm, begravningen hölls i Klara kyrka, slutligen gravsattes han på gamla kyrkogården i Uppsala.
"Han var folkets skald mer än någon annan, och folket sörjer honom" skrev DN i en stor förstasidesartikel dagen efter dödsfallet.
Frödings verk och liv finns utförligt dokumenterat, inte minst i åtskilliga årsböcker från Gustaf Fröding-sällskapet. Brev, marginalanteckningar och sjukjournaler har studerats, men en sak har seglat under Frödingforskningens radar: vad hände med Gustaf Frödings hjärna?
Spår i pressen
Vi kan tacka digitaliseringen av gamla dagstidningar för två viktiga spår. 2010 hittade jag en notis i tidningen Kalmar, införd 8 januari 1912:
"Frödings hjärna undersökt. Frödings hjärna togs till undersökning af skaldens vän och läkare, öfverläkaren med. d:r Hultgren. Undersökningen är dock ännu ej fullbordad. Hjärnan företer emellertid till sitt yttre ej något anmärkningsvärdt eller något från det normala utseendet afvikande."
I maj 2022 blev spåret desto hetare genom upptäckten av en senare artikel. I Svenska Dagbladet 27 juli 1943 berättas om en föreläsning på Karolinska sjukhuset:
"Efter professor Liljestrands föredrag visades deltagarna omkring på sjukhuset, bl. a. fick man se museet med de för lekmannen ganska olustiga burkarna och skelettdelarna. Stort intresse visades Gustaf Frödings hjärna, som där intar en hedersplats."
Hjärnan utställd 1943! Jag kontaktade Karolinska sjukhuset i Solna för att fråga om de fortfarande har den kvar. En man hänvisade till Regionarkivet, då sjukhusets museum lades ner 2005 och förvaltas nu av Medicinhistoriska museets vänner. Regionarkivet tipsade om dem, men hade genom ett tre år gammalt Twitterinlägg redan hittat svaret: Gustaf Frödings hjärna finns på Hagströmerbiblioteket i Solna! Men det var inte riktigt så enkelt...
Fröding och Retzius
Av anställda på biblioteket, som är knutet till Karolinska institutet, fick jag inledningsvis veta att två hjärnor finns kvar i samlingen, den ena i mycket dåligt skick, och att någon gång under åren lopp hade glasburkarna blivit av med sina namnetiketter. Hjärnorna skulle dock ha tillhört Gustaf Fröding respektive den på sin tid uppburne men sedermera ökände rasbiologen Gustaf Retzius. Hjärnan som förmodades vara Frödings sades först vara den trasiga, men dessa rön kom kort senare att revideras.
Huruvida jag kunde få besöka Hagströmerbiblioteket för att beskåda hjärnorna (båda, för säkerhets skull), behövde personalen först diskutera internt. Hjärnorna är inte offentligt utställda, och på senare år har det blivit allt känsligare vad gäller de etiska aspekterna på hanteringen av kvarlevor, en ökad medvetenhet och en debatt som pågår.
Verksamhetschefen Eva Åhrén ägnade sin doktorsavhandling "Döden, kroppen och moderniteten" (2002) åt hur inställningen till döden och den döda kroppen förändrats under åren 1870-1940. I boken jämför hon även olika bilder på den döde Fröding, och uppmärksammar en teckning av Anders Forsberg, som enligt en anteckning på baksidan gjordes "några timmar efter döden [...] strax före obduktionen och obducenten var nog vänlig att vänta en kvart tills teckningen blef färdig".
Det sista Hultgren uppfattade Fröding säga, var "det var det konstigaste, det var det konstigaste jag...”.
Obduktionen skedde kl. 19 på dödsdagen enligt dr Hultgrens journaler på Riksarkivet. Han biträddes då av professor Gunnar Hedrén från Gunnarskog. Skaldens hjärna vägde 1 465 gram. Det sista Hultgren uppfattade Fröding säga, var "det var det konstigaste, det var det konstigaste jag...”.
I telefon talade Eva Åhrén även om en motsägelse i intresset: sensationslystnad över att de har kvarlevor bevarade, samt moraliskt fördömande av detsamma. Själva jobbar de för att hanteringen av kvarlevorna ska ske på ett så respektfullt sätt som möjligt.
Fröding är ett passande exempel. 1911 låg han på lit de parade, fotograferades och filmades, tidningen Idun hade en stor närbild på den döde skalden på framsidan. Senare blev som sagt hjärnan utställd "på hedersplats". Det är svårt att tänka sig samma förfarande idag. Samtidigt är detta, på gott och ont, en del av vår kultur- och medicinhistoria.
Rasbiologins skugga
Samtyckesfaktorn är en viktig komponent. Det hela har positiva förtecken i Frödings fall, vid sin död räknades han som geni och nationalskald, såväl dödsmask som hans högra hand skulle avgjutas. Något skriftligt samtycke till hans hjärnas bevarande har inte påträffats, men han hade en krets runtom sig som värnade om honom. Kan han ha gett ett muntligt bifall till sin vän, överläkaren Ernst Hultgren, som var hans läkare de sista fem åren?
Missuppfattningen att genialitet skulle kunna synas på utsidan, hänger ihop med rasbiologins skallmätningar och gradering av över- och underlägsna människoraser. En pseudovetenskap.
Icke desto mindre är detta länkat till mycket osunt tankegods, som dessvärre låg i tiden. Missuppfattningen att genialitet skulle kunna synas på utsidan, hänger ihop med rasbiologins skallmätningar och gradering av över- och underlägsna människoraser. En pseudovetenskap som kom att ta sig horribla uttryck framför allt genom nazismens industriella mordmaskin, Förintelsen.
Folke Henschen, läkare och nazist, kom till patologiska institutionen på Karolinska 1925. Han skrev i sin självbiografi "Min långa väg till Salamanca" (1957) att Ernst Hultgren hade tagit ut Frödings hjärna 1911, och efter Hultgrens död 1922 hade Henschens vän överläkare Nils Holmin överlämnat skaldens hjärna till institutionen.
Ovan nämnde rasbiolog, Gustaf Retzius, ville ha sin hjärna bevarad för eftervärlden att undersöka. Tillsammans med fysiologen Robert Tigerstedt ska han kring 1890 ha initierat en "hjärnklubb" efter fransk förebild, där medlemmarna vid sin död donerade sin egen hjärna till forskning, men fler än de två grundarna och fru Anna Retzius hörsammade inte uppropet. Fem hjärnor hann Gustaf Retzius icke desto mindre med att undersöka innan han dog 1919, men Frödings ingick inte bland dessa.
En patolog med inblick
När jag ringde till Hagströmerbiblioteket igen ett par veckor senare, hade nya rön uppdagats: det var fler hjärnor i omlopp! Men överläkare Birgitta Sundelin von Feilitzen, patolog på Karolinska sjukhuset, hade viss unik inblick i vilken som hörde till vilken Gustaf. Jag ringde upp och fick veta att hon hanterat båda, då vätska i deras glasburkar skulle bytas kring senaste millennieskiftet (ca 1998-2002). Vid det tillfället hade hon dessutom lagat (!) Frödings hjärna.
Den var lätt att laga, hade fallit isär i två stora bitar som limmades ihop på ett ställe, så var den hel igen. Då satt namnlapparna ännu kvar på burkarna, så hon skulle kunna avgöra huruvida den fina de har kvar på Hagströmerbiblioteket är Gustaf Frödings, enligt de gamla namnlapparna. Men för att kunna vara helt säker, behövde hon först ta upp den ur burken och undersöka den. Två gånger, skulle det visa sig.
Namnlappshaveri
När Naturhistoriska riksmuseet 2004 hade efterfrågat en hjärna att låna till en utställning om kroppen, hade hon föreslagit Frödings, då den inte hade några hinnor så vindlingarna syntes väl, men de valde en annan som också var i gott skick. I samband med utlånet 2004 inträffade dock ett haveri, då någon tog bort Gustaf-hjärnornas namnetiketter från glasburkarna. Medicinhistoriska museet lades ner året därpå och de flesta sakerna hamnade i ett lager i Tumba.
När två hjärnor senare lånades upp till Hagströmerbiblioteket, antogs dessa alltså tillhöra Retzius och Fröding, men den mycket trasiga hjärnan hade Sundelin von Feilitzen aldrig sett förut. 2010 presenterades den som förmodat Retzius' på Etnografiska museets utställning "(O)mänskligt", men vem den tillhört är okänt.
Jag fick komma och titta på hjärnan, den som nu är huvudmisstänkt att vara Gustaf Frödings. Audiensen bestämdes till förmiddagen den 9 juni. Jag putsade skorna och tog med näsdukar.
Foton på den hela, andra hjärnan på Hagströmerbiblioteket – den troliga Frödinghjärnan – förekommer i både Gustaf Retzius-biografin "Skallmätaren" (2019) och i en DN-artikel om rasbiologer från 18 juli 2021. Något som kunde ha undvikits, då jag genom ett gammalt blogginlägg ser att lösningen på förväxlingen var på tal redan 2017, men blev inte av på grund av olyckliga omständigheter. Samtidigt som jag började maila i ärendet i år, hade Birgitta Sundelin von Feilitzen på eget bevåg vänt sig till Hagströmerbiblioteket för att diskutera hjärnorna. Saken vill uppenbarligen bli uppklarad.
Ett besök
Jag fick komma och titta på hjärnan, den som nu är huvudmisstänkt att vara Gustaf Frödings. Audiensen bestämdes till förmiddagen den 9 juni. Jag putsade skorna och tog med näsdukar. Blotta tanken på att – möjligen – möta Skalden, eller rättare sagt det som finns kvar av honom, är emotionellt drabbande. Tacksamhetsskulden inför hans författargärning är så enorm, hans livsöde så gripande, och att träffas på det här sättet genom seklerna så svindlande bisarr.
Mötet blev mycket intressant, om än inte fullt så känslosamt. Den kvardröjande osäkerhetsfaktorn underminerade upplevelsen. Vems hjärna är det jag tittar på? Tillhörigheten styr reaktionen. Den trasiga, grönfärgade "anonyma" hjärnan i burken bredvid såg mest bara sorglig ut.
Enhetschef Olof Ljungström berättade om Karolinska Institutets två stora museer: ett för allmän anatomi respektive ett för patologisk anatomi. Det senare förstördes i mitten av 1960-talet, men hjärnorna efter Fröding respektive Retzius klarade sig. Hagströmerbibliotekets uppdrag har blivit att "rädda och städa". Rädda medicinhistoriskt relevant material ur samlingarna, och städa upp där etiken kräver det. En annan medarbetare, Dan Jibréus, hade nyligen återvänt efter att ha återlämnat kvarlevor till ursprungsfolk i Nordamerika. Ljungström uttryckte även oro över museiförvaret i Tumba, med resterna av Medicinhistoriska museet.
Framgång
I slutet av november nådde Birgitta Sundelin von Feilitzen framgång i ärendet. Hon hade då öppnat den silikonlimmade burken med den förmodade Fröding-hjärnan i och undersökt den en andra gång. Vid första tillfället, i juli, hade hon varit alltför försiktig och inte hittat lagningen. "Kroppen"-hjärnan som ännu är utställd på Naturhistoriska kände hon inte igen, men hittade en annan som kändes bekant på Medicinhistoriska museets förvar. Då denna hjärna inte hade någon lagning, och alltså var Retzius', fick hon undersöka den tidigare huvudmisstänkta igen på labbet. Då noterade hon den diskreta och för saken helt avgörande limkanten mellan lill- och storhjärnan, arbetet hon själv utförde för cirka 20-25 år sedan. Vilken lättnad! Skalden åter identifierad!
I alla fall enligt hur det var innan namnetiketterna avlägsnades från glasburkarna 2004. Vad gäller hanteringen åren dessförinnan kan det finnas osäkerhetsfaktorer att beakta. Denna hjärna såg liten och atrofisk ut. Men Gustaf Fröding bör nu förhoppningsvis slippa förväxlas och förknippas med rasbiologen Gustaf Retzius. Den brunaktiga vätskan i burken ska bytas till fräsch och ogrumlad, en passande symbolik för – åtminstone en del – återvunnen klarhet.
Besöket i somras aktualiserar dock frågan: hur nära kan egentligen en beundrare komma sin idol? Kanske allra närmast genom verken. Bokhyllorna i mitt hem innehåller över 100 titlar av eller om Fröding.
Innan jag lägger mig för kvällen läser jag om två favoriter av hans Räggler å paschaser: den urgulliga "Når ja fridd te Anna Lek" om ett valhänt, blygt friarstråt, och den omåttligt (tragi)komiska "Erksôns svin", om hur en stursk, spekulativ grisuppfödare misslyckas kapitalt. Även vid denna omläsning blir det till att torka tårar av skratt.
Så du får ursäkta, Gustaf. Livsföring i stort må vara en annan femma, men som författare, där förblir du i allra högsta grad ett ideal.
David Liljemark