Hon lever konstnärsdrömmen: ”Är det nånstans man ska vara fri är det i konsten”

I tjugo år och elva månader jobbade Pernilla Carlsson i klädaffär. Det kunde nog blivit bra många år till, men istället tog hon ett kliv rakt ut i – konsten.

Nu har hon visat sina skira naturmålningar i både Grums och Paris.

Anrika klädbutiken Erixon fashion i Grums var Pernilla Carlssons fasta jobbpunkt i livet. Där var hon anställd och när ägaren signalerade att hon tänkte sluta, fanns kanske en fundering på att ta över.

Hon landade dock i ett helt annat beslut: att äntligen våga pröva vingarna som konstnär och gallerist på heltid. I mars i år blev den planen verklighet.

– Det kändes väldigt konstigt, det gjorde det, för jag har varit där så länge och vi har jobbat ihop så länge, så nära. Det är tomt i Grums efter den butiken! Det känns konstigt när man åker förbi och det inte är någonting där, säger hon.

Nya dörrar

För henne själv har det dryga halvår som gått sedan omsvängningen dock varit allt annat än tom.

– Det har öppnats nya dörrar. Det har hela tiden gått som en trappa, med naturliga steg. Det är det här jag velat, att få göra det man brinner för på heltid, säger hon.

Hon ler över kaffekoppen:

– Jag trodde jag skulle få mycket tid över, men det går 24-7. Jag håller kurser, både själv och med Anki Fahlstad, sen är det mitt eget konstnärskap och så är jag ju delägare i Hammarö art gallery. Det är mycket att ro runt! säger hon men utstrålar inget annat än trivsel.

Vad har hindrat dig från att försöka ha konsten på heltid tidigare?

– Det är väl lite hjärnspöken, man sätter upp hinder för sig själv och tror inte att man kan, säger hon.

Det krävdes inblandning av både lite slump och en healer(!) för att hon över huvud taget skulle komma igång med att måla.

En överflödig guide

– Jag började måla för sju år sedan och det var bara en händelse att jag gjorde det, men jag har alltid varit intresserad av färg och form. Jag jobbade på förskola från början och då hamnade jag alltid i ateljén med barna, men jag kunde inte själv tyckte jag. Sen gick jag till en healer och han sa att jag hade en konstnärsguide med mig som kände sig överflödig. ”Hon rycker på axlarna och säger att hon finns där om du behöver henne” sa han och jag lyssnade på det. Jag ska banne mig börja måla akvarell tänkte jag och så blev det som det blev. Det är ju ganska sjukt egentligen, säger hon.

Hon köpte grejer och började testa själv hemma.

– Jag kollade lite småklipp på Youtube hur man gör.

Att hon fastnade för just akvarell var däremot inte det minsta slumpartat.

– Jag tycker om det naturliga och det känns så äkta med akvarell. Jag gillar den matta färgen och de råa kanterna på papperet, berättar hon.

Från Grums till Cannes

Steg för steg växte kunnandet och självförtroendet. 2017 ställde hon ut för första gången, som en av flera utställare på samlingsutställning i Grums konstförenings regi.

– Men hade någon sagt för tio år sedan att om tio år försörjer du dig som konstnär – det skulle jag inte ha trott på.

Efter ytterligare en utställning i Grums blev nästa anhalt – Cannes.

– När dom ringde om den sa jag ”jag ska fundera på det, tack så mycket, hejdå”.

Så mycket hade inte självförtroendet växt och lät det inte lite skumt också?

Då klev Pernillas man Niklas in i handlingen. Han reser mycket i jobbet och tog en sväng förbi kontaktpersonens galleri. Sedan ringde han: ”Du måste åka! Kör!”

"Ta chanserna”

Idag har Pernilla Carlsson visat sina målningar i Cannes, Paris och nyligen också i Luxemburg, vilket hon strax därpå följde upp med deltagande i en stor konstsalong i Nacka.

– Och i augusti nästa år ska jag med till Monaco. Det ska bli kul! Man ska ta de chanser man får. Många gånger dyker det upp möjligheter man inte törs tacka ja till och så försvinner de sen.

Pajasen i skolan

Det rådet kanske hon självt hade behövt när hon var ung?

– Jag tyckte om att rita och teckna, men jag tyckte ju aldrig att jag kunde. Jag kommer så väl ihåg när vi skulle söka till gymnasiet och jag tänkte att ”om man skulle söka till estetiskt, vad härligt att få hålla på med färger hela dagarna”, men då kom det där, nej, det kan inte jag. Då skulle man vara lite bohemisk och det var inte jag, för jag var pajasen i skolan. Det var show när jag skulle ha föredrag och sånt, jag var så nervös och fick skrattattacker och alla tyckte det var så roligt.

Idag hjälper hon andra att våga måla, genom kurserna.

– Många säger att ”jag kan inte ens göra en streckgubbe”. ”Vad bra, för det ska vi inte göra idag”, säger jag då. Man behöver inte vara jätteduktig på att teckna detaljer för att kunna måla, det är ju två helt olika saker. Och sen ser man människorna som blir helt lyriska när de sitter där. Ju mer dagen går, desto tystare blir det i lokalen.

Vad vill du ge dina kursdeltagare?

– För mig är det väldigt viktigt att alla ska få göra på sitt sätt. Jag visar så här gör jag, det här är ett tips, men gör på ditt sätt och vad du vill, ingenting är rätt eller fel. Det som är rätt för mig kanske är fel för någon annan eller tvärtom. Är det nånstans som man ska vara fri är det i konsten.

Att våga måla är också att ge sig själv chansen att må bra:

Målade sig tillbaka efter sjukdomen

– Hela samhället går så fort och man gör ingenting för sig själv, och så ser jag att det räcker att de har en liten bit papper, några färger och vatten, så kan de sitta på en liten yta och vara fullkomligt nöjda och känna att de fick tid att landa. Alla borde ju måla!

Hon är själv ett bevis på konstens kraft. 2017 fick hon TBE, ”fästingsjuka” och blev jättedålig. Målandet ledde henne på vägen tillbaka.

– Efteråt blir det som att man är utbränd och då målade jag mycket. När jag målar kan jag inte tänka på något annat utan är här och nu.

”Vill bo i dina tavlor”

Också genom sin egen konst vill hon bidra till en lugnare värld.

– Allt är så stressigt runtikring. En sa till mig att ”jag vill bo i dina tavlor”. Det var fint sagt! Jag vill förmedla lugnet.

Hemma i Grums har hon naturen nära och det syns i hennes trolska landskap.