Julbo’nn låg på bordet hela julen

Vem – eller möjligen vad – var denna julbo’nn som skulle ligga på bordet över julen i 1800-talets nordvärmländska hem? Svaret kan du få om du läser vidare här.

Först ägnar vi oss åt frågan ”Vad för slags julmat åt man i norra Värmland för sådär 150 år sedan?”. Jag kan lämna en del svar som jag fått genom intervjuer, genom lokal litteratur och genom tittar i arkiven.

Söker man riktigt långt tillbaka finns inte så många varianter beskrivna. Maten var förmodligen till viss del densamma som annars men rikligare. Havre var den tidens huvudföda i norra Värmland och havrebrödskaka fanns förstås på 1800-talets julbord tillsammans med lutfisk och gryngröt. Gärna någon köttbit därtill. Detta tycks ha varit själva basen. Supar skulle det dessutom vara till julmaten.

De traditionella Dalbyrätterna tullkôrv och skrädmjölskakor kom nog till något senare, och de får sin beskrivning på särskild plats.

Lite mat skulle stå kvar på bordet över julnatten, för då väntade man besök av familjens avlidna.

Än julbo’nn, då? Jo, här dyker den upp, när Ingegerd Persson, född 1847 i Sysslebäck, berättar om julmaten på hennes tid.

”Om julkvällen breddes en stor duk på bordet. Å så satte en fram ’julbonn’ mitt på bordet. Man gjorde en nôllit stor kaka, som lades först. Så lade en ett bakverk därpå som liknade ett S. Två sådana lades i kors på varandra. Så det blev fyra S kring kakan. Ovan ässen lades små klot, som en tupp mitt på. Detta skulle ligga på bordet över hela julen. Det var ’julbon’. Så var det smör, sandost å ost som skulle vara framme på bordet hela julen. Före jul bakades en stor havrebrödskaka. Den skars i fjärdingar. Man lade en fjärding på bordet för var och en som skulle sitta vid det. Till kvällsmat åt vi lutfisk, potatis, gryngröt å mjölk.”

Den märkliga julbonn kunde se lite olika ut men tycks ha varit vanlig i norra Värmland. Från Norra Finnskoga berättar en person, född 1858, att denna kaka, som var gjord av samma deg som det andra brödet, efter julen gömdes till våren bland säden i bua. Då delades den främst mellan dem som skulle harva och så – troligen hårdtuggad.

Tidigare kantorn i Norra Finnskoga, Ragnhild Johansson, kom till Aspberget som flicka 1916. Hennes mor antecknade då gamla julseder som hon fick berättade av ”mor Lisa i Larsgården”. Dessa minnen torde ha hämtats från mitten av 1800-talet:

”Till julen bryggdes det och bakades, slaktades och stöptes ljus. Julbullen bakades av vanligt mjöl. Julbullen samt smör, ost och messmör och brännvin skulle stå på bordet i nio dygn… På julafton åts gröt (römgröt) och lutfisk… De slogo köttspad på tunnbröd och åt på julafton… Då fick korna otröskad havre och uttalad julönskan.”

Signe Bengtsson från Sundhult, född 1894, mindes från sin barndoms jular: ”På julafton hade vi kött och potatiskorv, och efter det hjortronkräm. Men lutfisk hade vi aldrig hemma. Det smakade jag inte förrän jag kom till Nygård som piga 1910. Där hade de lutfisk, men någon julskinka hade de inte heller där.”

Nej, julskinkan var nog ett senare påfund. Erik Tellander, född 1917, från Kärrbackstrand har berättat ingående om sin barndoms julbord hemma på Spikgården på 1920-talet. Inte heller på den bondgården fanns denna läckerhet. Däremot en skiva kokt hemfläsk och syltor, hack, tunga och flera sorters korv. Och naturligtvis lutfisk, en rätt som moder Maria själv hade växt upp med. Middagen på Spikgården avslutades med risgrynsgröt med mjölk och kanelstång – ”det viktigaste av allt”, skriver författaren.

Hos handelsman Lindow i Sysslebäck växte dottern Elise upp på 1920-talet. Även där fanns ett julbord som i likhet med Spikgårdens nog var mer fyllt än hos gemene man. Elise berättar: ”Nu kommer pappa och Fritz in från affären och vi kan börja äta av julbordet. Där står ett grishuvud och skinka, syltor, värmlandskorv och tullkorv, sillsallad med skär gräddsås och det bästa av allt, vit getost och brun getmesost som en av mammas släktingar har gjort. Och vi doppar i grytan.”

Först här dyker alltså julskinkan upp och dessutom nämns tullkorven, två delikatesser som alltid fanns även på min barndoms julbord i 1950-talets Ransby. Där fanns också dopp i grytan, sylta, köttbullar, lutfisk och risgrynsgröt. Knäck och ischoklad, som fick avnjutas efter middagen, har inte återfunnits hos några äldre källor.

Varsågoda – två recept med julkänsla från Dalby

Skrädmjölskakor

Dessa kakor hörde hemma på julbordet i norra Värmland, och de passade in i bondeårets tidtabell, eftersom det fanns nymalet skrädmjöl på hösten. Receptet kommer från Nedergården i Sysslebäck och har brukats av Olea Jakobsson:

6 kkp kall (helst nysilad) mjölk

1 kkp socker

2 tsk bikarbonat

ca 4 hg smör eller ister

skrädmjöl i lämplig mängd

Ingredienserna blandas till en tjock gröt (eller lös deg) som får stå över natten och svälla. Så bakas degen ut med mer skrädmjöl, kavlas och naggas.

Kakorna, som ska vara tunna, tas ut med runda mått. De steks långsamt i en inte alltför varm ugn (ca 175 grader) och äts helst med smör och getost på.

***

Tullkôrv (rullkorv)

Tullkorven gjordes vid höstslakten och kokades sedan till smörgåspålägg till julen.

slaksida av kalv- eller nötkött

kött

randigt, färskt sidfläsk

salt

kryddpeppar, svartpeppar och vitpeppar

gul, hackad lök

Putsa slaksidan (som kan klyvas i flera lager om den är tjock) och lägg den på ett skärbräde. Skär strimlor av kalv- eller nötkött och av fläsk.

På slaksidan strös lite salt och malen vitpeppar, grovstött kryddpeppar och några korn svartpeppar tillsammans med hackad gul lök (3 msk på en korv). Var försiktig med svartpepparn. Lägg på ett lager av kött- och fläskstrimlorna.

Salta och krydda igen, lägg på ett nytt lager av kött och fläsk, och fortsätt på samma sätt tills skinnet är fyllt.

Sy ihop korven med stark bomullstråd och stoppnål, rulla sedan starkt bomullsgarn runt den färdiga korven, så den inte spricker vid kokningen. Salta även lite utanpå korven, som sedan får koka i bortåt ett par timmar (kolla med tandpetare).

Lägg den kokta korven på ett fat, lägg ett skärbräde över och ställ på en tyngd. Skär skivor då den kallnat.