Konstnären Albin Liljestrand har öppet hus på sitt viktigaste ställe: måleriet. Där får alla känslor från melonbreda glädjeyttringar till mattaste mörker sitt utlopp och sin bearbetning.
– Det är så fantastiskt att ha det. Där kan man vända på all skit, så att det blir något, säger han.
På fredag är det vernissage med dans.
Vi gör intervjun i det positiva rummet.
Det står så på en skylt, högt upp på väggen, ovanför målningen ”Bjudningen”, fylld med tokglada människor på fest.
– I positiva rummet försöker jag dra positiva känslor till sin spets. Här är det leenden breda som vattenmeloner upp till öronen, skratt nästan så man blir sjuk. Extremt positivt, säger Albin Liljestrand.
”Från mina tvångstankar”
Men Galleri Mats Bergman har två rum. Det andra har också fått en skylt. ”Negativa rummet” står det på den.
– Därinne är det tvärtom! Det är verkligen polaritet. Det kommer från alla mina tvångstankar om hur jag själv är och hur jag borde vara och perioder när jag känner att jag är så negativ och borde vara mer tacksam och mer positiv. Och så känner jag att jag inte kan prata med någon om det och då målar jag det istället. Det är den bästa terapin. Det är så fantastiskt att ha det. Där kan man vända på all skit, så att det blir något.
Har det varit mycket skit då?
– Ja, det har det varit. Jag går inte in på det, men det är väl som för alla andra och så prövar man något ställe för att få ut det. Målningen är det stället för mig.
Klingande glas
Också i det allra mest positiva finns mörka stråk och likaså har det negativa rummet inslag av humor och hopp.
På plussidan bor till exempel det välkända Årjängstrollet, med en inskriven reklamtext om gruppen ”Glasklingarna”, som uppges samlas för att bryta ensamheten genom att klinga i glas tillsammans.
– Det kommer från en sketch jag spelade in med släkten. Jag tycker det ska vara lite oseriöst också, säger han, men lyckas genom skämtet också föra fram allvarliga synpunkter om arbetslöshet och ensamhet.
I hans målningar finns spår av både ljusa och mörka dagar.
”Som ett pussel av tid”
– Om jag skulle prata om alla målningarna på en gång, kan jag säga att de är lite som en dagbok. Det blir de när man sitter och målar med dem länge. De flesta av dem har jag hållit på med i flera år, någon både tre och fyra år. ”Den 4 juli för tre år sedan satte jag mig ner och då mådde jag riktigt bra” och då finns det där, någon dag senare kanske jag tänkte andra tankar och det färgade av sig. Så slutar det med att det blir som ett pussel av tid. Det tycker jag är rätt spännande.
Utställningen som öppnar under fredagen är hans andra hos Galleri Mats Bergman inom loppet av ett år. Han ser den som en fortsättning på den förra:
Viktigast är att den är bäst
– Det blev två utställningar i år, part I och part II. I vanlig ordning skulle jag nog säga att den här utställningen liksom alla andra jag haft är den bästa jag har haft. Det finns så mycket jag kan förklara om den här utställningen, men jag tänkte att det kanske är det viktigaste: att det är den bästa, det senaste man gör är det bästa och någon gång vill man göra något riktigt häftigt.
”Jag går på en vrång stig mot att skapa något som du aldrig tidigare skådat. Om så för en gång. Jag gör det för min skull och för att imponera på dig” skriver han i vernissageinbjudan.
– Om jag ser tillbaka var del I nog en mjukstart. Nu är vi igång. Det blir som en kanonkula i två delar. Det är här sprängkraften är, säger han och det låter faktiskt inte ens kaxigt.
Tolkas av dansare
Men nog är det något extra med Albin Liljestrand och hans konst och vernissaget blir därefter.
Stockholmsbaserade dansaren Signe Willmarsson, född och uppvuxen i Karlstad, har fått ett ljudspår av Albin Liljestrand som hon ska tolka i modern dans, omgiven av hans bilder.
– Det blir spännande. Det är första gången jag gör det. För mig blir det nog ett litet utforskande, säger hon.
– Det är superintressant, lite mystiskt, säger hon om musiken, där Albin spelar gitarr och keyboard.
Han ser fram emot Signes tolkning:
– Jag fattar inte att det är sant att vi får göra det. Nu blir det verkligen inte bara en utställning med tavlor, same shit så där, även fast det är jättebra shit! Nu blir det oj, det blir dans, berättelser – det blir som ett paket!