Vi samarbetar 50 procent mer än för 20 år sedan. I takt med att våra jobb utvecklas och blir alltmer komplexa blir vi mer och mer beroende av varandra för att klara våra uppdrag.
Min spaning – samarbetspostcovid – handlar om att pandemin gjort att vi på våra arbetsplatser tappat förmågor att samarbeta. Eller är det rent av ork att samarbeta? Jag ser samma mönster hos skolungdomar i USA.
Min yngsta dotter gör ett år på highschool i USA. Hon verkar ha det fint på de flesta sätt, hon trivs i skolan och med kompisar hon träffar där. Efter skolan åker hon raka vägen hem eller till sin träning och träffar praktiskt taget aldrig några kompisar utanför skoltid.
Utan att göra för stor sak av detta så förbryllar ändå det mig lite. Lite som Ferdinands mamma vill jag fråga: Varför vill du inte leka med de andra tjurarna? Och eftersom jag är en klok och förstående mor – utan att vara en ko – så litar jag på hennes beslut. Så av en händelse pratar jag med en person med större inblick i den amerikanska highschoolvärlden och de svenska utbytesstudenterna där. Tydligen märks en tendens efter pandemin att ungdomarna vant sig av med att umgås fysiskt och i stället för att hänga med kompisar spenderar de tiden hemma och umgås via sociala kanaler.
Men jag undrar om vi inte också njuter av att slippa en hel del energikrävande friktion med kollegor?
Samma tendens märker jag i arbetslivet. Att våra arbetsplatser skulle bli annorlunda, det har vi förstått sedan vi började prata om livet efter pandemin. Vi jagar den perfekta mixen av flexibel arbetsplats där vi kan dela tid mellan arbetsplats och hemarbete. Och i den här strävan uppstår det skav. Arbetsgrupper där tillit saknas och där konflikter uppstår. Mitt jobb blir att stötta dessa arbetsgrupper att hitta tillit till varandra och få verktyg att lösa konflikter mellan varandra.
Alla är överens om att arbeta hemma delar av arbetstiden är bekvämt, effektivt och skapar större frihet i livet. Men jag undrar om vi inte också njuter av att slippa en hel del energikrävande friktion med kollegor? Det är en sak att vi lär oss ha bra digitala möten, och det betyder något annat att vi så lätt kan trycka på knappen ”avsluta möte” så är personen borta ur våra liv för stunden. Det blir inga frustrerade möten vid den ej urplockade diskmaskinen, med kollegan som pratar för högt i telefon eller med den som har en alltför negativ attityd. Då får vi heller inte upprätthålla en träning i att hantera konflikter och olikheter.
Jag tror att vi väljer hemarbete i stor utsträckning för alla dess vinster och fördelar, men jag tror att vi också mer eller mindre medvetet väljer att minimera antal tillfällen där vi utsätter oss för konfliktrisker.
Goda relationer är grunden för hälsa, motivation och välmående privat och på jobbet.
Se mig nu inte som en bakåtsträvare som förespråkar 100 procent kontorsnärvaro. Nej, den flexibla arbetsplatsen är här för att stanna. Det kryllar av webbinarier om hur vi lyckats hantera pandemin med distansarbete. Det har gått jättebra, vi mår överlag bra och produktionen har varit fortsatt hög. Av 10000 medarbetare vill 85 procent fortsätta jobba hemifrån.
Med tid har vi också lärt oss nya saker som gör att vi får en flexibel arbetsplats att fungera bra för både människa och verksamhet. Men jag tror vi missar en sak. Vi missar att lägga krut på våra relationer. Goda relationer är grunden för hälsa, motivation och välmående privat och på jobbet. Och det här görs inte enbart genom att ses ibland och ha det trevligt. Vi behöver kunna ses och bygga våra relationer. Prata om hur vi hanterar misstag? Hur vi bemöter nya idéer? Hur vi lyfter varandra? Hur vi gör varandra trygga? Vad gör jag om det inte fungerar? Då blir våra relationer trygga och tåliga. Då blir det inte så farligt med konflikter och det är bra för både människa och verksamhet.
Veronica Molander
Arbetsrättsjurist i Karlstad