Varningsröster höjdes innan EU-mötet i Göteborg år 2017 att den så kallade sociala pelaren, en deklaration med 20 principer för ökade sociala rättigheter, var en väg till mer överstatlighet från EU:s sida. Dåvarande statsministern fick stark kritik för att ha tagit initiativet till mötet i stället för att tydligt ta avstånd från EU:s planer.

Eftersom Sverige endast har 21 av totalt 705 europaparlamentariker, är det en illusion att vi kan stoppa ett förslag när det kommit så långt som till omröstning i EU-parlamentet – tre procent av mandaten räcker inte långt. Det är anledningen till att ett dåligt förslag bör stoppas innan det når så långt. Så borde även ha skett med den sociala pelaren.

Löfven avfärdade dock kritiken och menade att “det står väldigt tydligt i ingressen till den sociala pelaren att den inte innebär mer makt till Bryssel” (SVT 16/11-17). Lockelsen att framstå som en föredöme i även denna frågan var helt enkelt för stor.

Fem år senare röstar nu EU om ett direktiv om minimilöner – ett område som EU inte har mandat att ta beslut om. Det är heller inte den arbetsmarknadsmodell som råder i Sverige – här regleras arbetsvillkor av kollektivavtal och inte lagstiftning. Löner sätts genom en förhandling mellan parterna, arbetsgivare och fackförbund. Att ge bort den rätten till EU riskerar att resultera i sämre villkor. För när väl principen förankrats att EU kan bestämma att medlemsländerna ska införa en minimilön, är steget inte långt till att EU även bestämmer själva nivån på lönen.

I en debattartikel i SvD (21/11) varnar flera fackliga ledare att faran är överhängande för att hela kollektivavtalsmodellen riskerar att prövas i EU-domstolen. De uppmuntrar även regeringen att göra gemensam sak med Danmark och väcka ogiltighetstalan i EU-domstolen för att pröva om EU gått utanför sina befogenheter i frågan.

När nu Sverige blir ordförandeland i EU från årsskiftet är det ett gyllene tillfälle att stärka och värna subsidiaritetsprincipen. Den princip som säger att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt. Det finns en lång rad områden där EU tillskansat sig mer och mer makt – skogsbruk, jakt- och vapenfrågor, och nu arbetsmarknadsvillkor. Helt stick i stäv med sin egen närhetsprincip.

Att vara EU-vänlig är en sak, att vara EU-naiv är något helt annat. Svenska regeringen borde värna om den svenska modellen och se till att EU inte kan lägga vantarna på ännu ett område där Sverige bäst vet hur det ska fungera.