Den folkkäre sångaren och skådespelaren Sven-Bertil Taube avled nyligen. En av hans viktigaste gärningar under sin karriär var att spela in och framföra sånger av sin far, Evert Taube. Nationalskalden Evert Taube skrev fantastiska visor, men hans vokala förmåga var tämligen begränsad.
Sven-Bertil Taubes välklingande röst klädde Everts melodier i den skrud de förtjänar och gav liv åt såväl Fritiof Andersson som faderns alter ego Rönnerdahl.
När nu Sven-Bertil har gått ur tiden är frågan hur länge det dröjer innan vi hör krav på att Evert Taube bör få en mindre framträdande position i vår svenska sångskatt. Det är nämligen onekligen så att det finns gott om strofer som tydligt bär spår av en svunnen tidsanda – konstigt vore annat givet att Evert Taube föddes 1890.
I visorna om Fritiof Anderssons äventyr i Sydamerika används n-ordet för svarta personer. Att det vid tiden för diktandet var ett helt neutralt ord torde inte hindra vår tids politiska kommissarier från att uppröras.
Att Taube inte tydligt tog ställning mot prostitution när han skrev texten till Flickan i Havanna, lär säkert kunna elda upp de som strider mot patriarkala strukturer. Och hur är det egentligen med samtycket i Nocturne – ”flämtar, strider, vill inte, vill, och blir åter kysst”?
Tanken på att Evert Taube skulle kunna dömas till damnatio memoriae och suddas ut från vårt kulturarv förefaller naturligtvis absurd. Man ska vara radikal på gränsen till vansinne för att vilja riva ut Änglamark eller Brevet från Lillan ur visböckerna. Men för en historielös vänster kan det räcka med att hos allmänheten skapa en känsla av osäkerhet och etablera en outtalad censur.
I början av förra året var det Lennart Hellsing – ordmagikern som gav oss Krakel Spektakel och Herr Gurka – som på kultursidor utmålades som ”problematisk” eftersom delar av hans enorma produktion ansågs vara rasistisk.
Utspel av det här slaget verkar dock sällan bottna i en ärlig vilja att samtala om hur olika alster kan vara färgade av en förfluten föreställningsvärld. Konsekvensen blir att nyanser och proportioner tappas bort.
Ungefär som när en svensk regissör jämförde Folk och rövare i Kamomilla stad av Thorbjørn Egner, med högerextrem retorik som ”försvårar arbetet för mångfald och jämställdhet”. Trond Berg Eriksen, professor i idéhistoria vid universitet i Oslo, beskrev utspelet som humorbefriat och ”typiskt svenskt” (SvD 9/1-13).
Tyvärr är dessa dumheter inte unika för vårt land utan importeras ofta från den amerikanska vänstern. I USA är dock woke-kulturen betydligt mer handgriplig och tvekar inte att rensa ut böcker eller riva ned statyer. Vi är inte befriade från sådant i Sverige – minns exempelvis bråket kring Tintin på Kulturhuset i Stockholm eller de som ville ta bort statyer av Carl von Linné – men i jämförelse är de svenska kraven på historierevisionism än så länge en västanfläkt.
Oavsett om Evert Taubes visor tar oss med till Bohuslän, Roslagen eller Argentina, skildrar de något som alla människor kan relatera till. Kärlek, frihet, naturen. Men idyllen balanseras även av det mörka – lyssna bara på Balladen om briggen Blue Bird av Hull.
Den mänskliga tillvaron är komplex, liksom konsten. Detta fångas i Evert Taubes visor och därför kommer vi fortsätta att sjunga dem – eller lyssna på Sven-Bertils inspelningar.