Utfryst och mobbad – FBK blev utvägen: "Vet inte hur jag hade klarat det annars"

För David Hedberg blev Färjestad BK skillnaden mellan mörker och ljus, mellan hopplöshet och glädje.

Han placerades i en fosterfamilj som liten pojke, där han växte upp utfryst och förtryckt av fosterföräldrarna.

Det här är hans historia, sammanflätad med Färjestads.

De går nämligen tätt bredvid varandra, hand i hand.

– Hockeyn och Färjestad var en direkt livsnödvändighet, jag vet inte hur jag hade klarat det annars.

1990-1991

Djurgården och Färjestad gör upp om SM-guldet efter att FBK slutat tvåa i elitserien. Håkan Loob är svensk elithockeys absoluta gigant och vinner skytteligan på 58 poäng – men det är Djurgården som vinner SM-guldet efter tre raka segrar.

1990-1991

Det här David Hedbergs berättelse. 1991 är han en liten pojke som fötts i Stockholm men som flyttat till Gotland.

Hans liv har inte varit någon lek.

– Min mamma och pappa hade ganska grova missbruksproblem. Det står i journalen, hur socialtjänsten betraktar mig som liten. De beskriver mig som välartikulerad och tydlig. Att jag är i en konkurrenssituation med pappa, jag försöker vara pappa hemma och då är jag fem år.

Femårige David har nämligen sett vad som är fel hemma och försöker rätta till det.

Familjen flyttas alltså från Stockholm till Gotland.

– De fick en vårdplats på Gotland, ett initiativ från Stockholms stad. Så vi, mamma, pappa, min lillasyster och jag, flyttade till Gotland när jag var tre år gammal.

Några år senare kommer Färjestad in i bilden för första gången.

– När jag började skolan hejade verkligen alla klasskamrater på Djurgården. På Gotland hade man ju inget hockeylag på det sättet, så alla höll på Djurgården, de var ju så dominanta de åren. Vi samlade på hockeykort, och jag gillade Färjestads lila matchställ. Lila var och är min favoritfärg. Det låter kanske lite naivt och löjligt, men det var faktiskt färgen på tröjorna som gjorde att jag började hålla på Färjestad. Lite senare förstod jag att Färjestad ju hade en riktigt vass gotlänning i laget, men det hade jag inte koll på just då.

1992-1995

Säsongen 92/93 åker Färjestad ut i kvartsfinal, säsongen efter blir man elva i elitserien och året som följer är inte heller någon guldglänsande historia för Karlstadsklubben.

1992-1995

När David är runt sju år, kort efter att han börjat skolan, går det inte längre att bo kvar hemma.

– Min syster och jag fick flytta till olika ställen, trots att det bara skiljer ett år mellan oss. Vi bodde aldrig ihop igen efter det.

David placeras i ett familjehem, och han hamnar i helvetet.

– Jag minns säsongen när Färjestad hamnade i allsvenska kvalet otroligt väl. Det var en jobbig situation för FBK som de ändå redde ut ganska bra till slut, men för min del blev livet bara värre. Första året gick det helt okej, men sen blev det brutalt.

David blir utfryst av sina fosterföräldrar.

– Jag fick inte tillräckligt med mat, och inga kläder. Jag hade, till skillnad från fosterföräldrarnas egna barn, ingen veckopeng. Det kanske låter banalt med veckopengen, men när deras biologiska barn hade det och alltid fick födelsedagspresenter och julklappar, medan jag inte fick någonting alls – då kändes det. När jag fick något att äta vågade jag inte äta upp. Jag grät mig till sömns varje natt. Många gånger kände jag att jag inte ville leva. Jag skulle ju ha mitt skydd där, men det fick jag inte. Jag var bara en skugga.

Under en period spelade David fotboll. Han fick cykla till träningarna, och fortsatte att behandlas annorlunda mot fosterföräldrarnas egna barn.

– Jag älskade verkligen att spela, men till slut började familjer runt omkring ifrågasätta varför jag behandlades sämre. Det var så uppenbart. Då fick jag inte spela fotboll något mer.

Under tiden i fosterhemmet fanns tre ljusglimtar i Davids liv. Skolan, hans frimärkssamling – och Färjestad BK.

– I skolan kunde jag vara mig själv, jag var framåt och utåtriktad. Och där kunde jag äta mig mätt. Frimärkssamlingen hade jag fått av en släkting. Jag fixade och donade med den hela tiden – och så var det Färjestad.

David hade inget eget rum, utan sov på en bädd i hallen där familjen gick förbi. Det var lite som en hundkoja, förklarar han.

– Jag hade en radio som jag låg där och lyssnade på, och missade inte en match. Inte en enda. Du vet den här slingan som Radiosporten har när något lag gjort mål? Man levde på det ljudet. Jag lyssnade på huvudmatchen, och så kom den där slingan och jag minns det så otroligt väl. Pulsen gick upp, det kunde ju vara Färjestad! Man kom in i matchen några minuter, hörde publiken. Det var som att jag var där.

Det låter som att hockeyn och Färjestad blev en flykt för dig.

– Den var en direkt livsnödvändighet, jag vet inte hur jag hade klarat det annars.

1996-1999

Färjestad vinner SM-guld fyra och fem säsongerna efter varandra (96/97 samt 97/98). Säsongen 97/98 sätter Färjestad nytt ligarekord när man vinner 21 raka matcher under grundserien.

1996-1999

Det är några riktigt turbulenta år runt David vid den här tidpunkten.

– Jag minns HV:s guld -95 och jag minns Luleås guld året efter. Men vårt guld -97 är helt svart. Det var riktigt, riktigt illa då där jag bodde.

När David är runt 13 år gammal växer hans ilska, och han börjar göra motstånd mot mobbningen och utfrysningen hemma.

– Jag började säga ifrån och trotsa. Jag började ställa frågor och säga att deras beteende inte är okej.

Var kommer kraften ifrån? Jo, från Färjestad.

– Jag minns så väl den otroliga ”streaken” vi hade med över 20 matcher med segrar. Jag fick styrkan att stå emot, det var som att jag själv fick kraft av att Färjestad var så starka. Då började det sändas en del matcher på tv, och jag kommer ihåg när Greger (Artursson) satte den avgörande pucken mot Djurgården. Jag var hos min farmor då, i Stockholm, på lov och såg matchen med kompisar som är Djurgårdare. Jag blev så otroligt glad.

Sommaren som följer blir David fri från fosterfamiljen han bott hos.

– Då lyssnade äntligen socialen på mig och tog mig därifrån. De körde bort mig direkt. Allt jag hade fick plats i en plastpåse. Min treåring idag har mer i sin necessär än vad jag hade i plastpåsen då, när de körde mig därifrån.

Vad var det som gjorde att du fick flytta?

– Jag hade socialmöten men fosterföräldrarna var alltid med på plats, så jag vågade inte riktigt berätta hur illa det var när de satt bredvid. Jag tror att de (fosterföräldrarna) tyckte att jag blev för besvärlig när jag plötsligt började säga emot, och att det var de som ville ha bort mig därifrån. När socialtjänsten började utreda att placera om mig träffade de mig ensam, utan fosterföräldrarna, och då berättade jag.

David hade under fem års tid levt i ett totalt utanförskap. Då och då gjordes försök att David fick flytta tillbaka till sina biologiska föräldrar på prov, men de återföll i missbruk så han fick återvända till fosterföräldrarna.

– Jag bönade och bad att inte behöva återvända, men det blev alltid så. Jag ville ju stanna kvar hos min mamma och pappa. Det är en sak att veta att man är älskad, en annan att veta att man är oälskad – och dessutom utfryst.

David berättar:

– Det här är en sidohistoria, men det säger en del om hur sjukt allt var. Jag jobbade extra ett tag med att paketera laxförpackningar. Man fick 15 öre per kartong och jag stod hela kvällarna och jobbade. Jag ville spara pengar till när jag skulle åka och hälsa på min farmor och farfar i Stockholm. Jag tror att jag hade fått ihop 700-800 kronor, och de pengarna tog fosterföräldrarna. Jag vågade aldrig säga nånting, och blev dumpad i hamnen med bara några kronor i fickan. När jag kom fram till Nynäshamn frågade farmor varför jag inte hade ätit någonting, jag grät och sa att jag bara hade haft råd med en chipspåse. Att jag inte hade någon veckopeng hade jag förlikat mig med genom åren, men att de tog mina pengar som jag hade jobbat ihop – det glömmer jag aldrig.

När David kördes iväg från fosterföräldrarna åkte han till ett familjehem där även andra barn placerats.

Och David trivdes riktigt, riktigt bra.

– Det ordnade aldrig upp sig för mina föräldrar så att jag kunde flytta dit, och det är ju jobbigt i sig, men det blev bättre för mig när jag kom till familjehemmet. Så året med 98-guldet och styrkan det gav mig att stå emot och börja utmana förändrade allt. Det var inte så att jag var ”elak” och gjorde dumma grejer, utan det var till exempel som att jag ville ha O’boy när de andra fick det och sa det. Bland det sista fostermamman sa till mig var att hon inte skulle ha mig kvar om hon ens fick den dubbla summan. Jag glömmer aldrig den bilresan, när jag åkte från fosterföräldrarna. Att inte behöva bo där mer...

2000-2003

Färjestad går långt i slutspelet år efter år. Hela Stora Torget kokar när klubben bärgar SM-guld nummer sex.

Det går bra för Färjestad.

2000-2003

Det går bra för David Hedberg.

– Det var en skön period med semifinal, guld och finalspel. Jag lyssnade på varje match på radion. Det var inte lika livsnödvändigt för mig som det varit tidigare, men jag var fortsatt väldigt intresserad. Jag började få veckopeng och kunde spara ihop till lite Färjestadsprylar. Det var stort för mig.

När David var 18 år gammal upphörde hans LVU, och han lämnade Gotland direkt och flyttade till Stockholm.

– Jag har inte satt min fot på Gotland mer än på semestrar. Nu bor jag i Nynäshamn och ser Gotlandsbåten varje dag. Är det inte ironiskt? På senare år har jag också fått reda på att min biologiska farfar var från Arvika. Så jag har ändå koppling till Värmland, även fast jag aldrig träffade honom.

Nutid

Färjestad vinner sitt tionde SM-guld efter en fullständigt kaosartad säsong där såväl general manager som huvudtränare ersätts under hösten och vintern. Le Mat-pokalen höjs på Stora Torget i Karlstad den 13 maj och hela Värmland befinner sig i ett lyckorus i flera månader.

Nutid

David är gift, fyrabarnsfar, och fortsätter att följa Färjestad med stort intresse.

– Jag har jättebra kontakt med mina biologiska föräldrar nu, det är inga hard feelings. Allt det här har skapat den jag är. Jag har aldrig sett mig själv som ett offer på grund av det som hände, det här har bara gjort mig starkare. Sen vill man inte att någon annan ska uppleva det här.

Davids son Stellan, som är fem år gammal, har börjat på hockeyskola och har varit med på flera FBK-matcher i Karlstad.

– Jag vill verkligen att barnen ska få ta del av sporten. Ishockey är ju underbart. De ska få uppleva och känna vad sporten kan ge, de ska få möjligheten men samtidigt aldrig ta det för givet. För min del känns det stort att kunna ge dem chansen att testa hur det är att åka skridskor, att vara med i ett lag. Det är sånt jag aldrig fick, för jag hade ingenting. Men att se Stellans glöd i ögonen när han fick se spelarna i Löfbergs Arena, när vi hade sittplatser bakom spelarbåset... Han var så stolt i sin tröja och keps.

Davids journal från barndomen är flera hundra sidor lång. Han har inte orkat läsa igenom den själv. Hans fru har läst delar av den men orkar inte ta till sig allt.

– Min fru sa ”berätta, och se till att få en kopia på din berättelse så att barnen kan läsa när de blir större”. De är så små nu, så de vet inte ännu vad jag varit med om. Jag känner väldigt starkt för bröderna i Kevin-fallet. Den orättvisan, jag kan såklart inte jämföra min historia med vad de fick utstå, men när man har socialtjänster som jobbat helt fel – det kan jag relatera till.

Hur har du gjort för att inte bli bitter efter allt du varit med om?

– Det är otroligt lätt att bli bitter. Många av dem jag bott med har blivit det. Det är lite som Torsten Flinck sjunger ”jag reser mig igen”. Du måste resa dig och bygga på det. Idag är jag stark och jag är tacksam för det.

Vad har drivit dig?

– En revanschlusta. Jag har aldrig haft nånting, och hade hela tiden en önskan att kunna ha det. Revanschen är jättestark, men sen finns det en rättvisesida hos mig att vilja göra rätt för mig och inte bli en börda eller belastning. Jag trodde aldrig att jag själv skulle få en familj eller barn men när jag drömde om det kände jag att de aldrig skulle ha det så som jag hade det som barn. Samtidigt ska man ha en oerhört respekt för dem som inte har det så lätt. Jag klappar mig inte på axeln och tror att jag är bättre för att jag är där jag är idag.

David fortsätter: