Romantisk 90-talskomedi för Karlstadskådisen: "Jag var livrädd inför rollen"

Efter succén med rollen som Kristina i eposet "Utvandrarna" gör nu värmländska Lisa Carlehed huvudrollen i den romantiska komedin "Tack för senast".

NWT möter upp henne under en blixtvisit i Karlstad för att prata om den nya filmen och tacksamheten hon känner inför sitt jobb. Och om hur skönt det är att slippa tömma kattlådan.

Hon har just klivit av tåget i Karlstad, rest från Köpenhamn för att möta upp sin bror och överraskningsgratta sin mamma som fyller år. Vi ses i en stimmig hotellbar, folk på resande fot kommer och går.

– Karlstad är så förändrat varje gång jag är, konstaterar hon snabbt.

Under de senaste åren har hon blivit uppmärksammad för sin roll som Kristina i nyinspelningen av Vilhelm Mobergs romansvit "Utvandrarna". Rollen gav henne en Guldbaggenominering för Bästa kvinnliga huvudroll. Ett sådant filmprojekt lever man med under flera år – från rollsättning till inspelning, efterproduktion, biopremiär och visning på strömningstjänster.

– Mycket med "Utvandrarna" var fullständigt magiskt, berättar Lisa Carlehed.

– Bara att få den tilliten, att man trodde så starkt på att jag skulle klara rollen, det var fantastiskt. Jag växte mycket med den erfarenheten.

Hon berättar att filmen lever vidare, nyligen visades den i Kanada varpå hon intervjuades på direktlänk. Men om "Utvandrarna" var ett mastodontprojekt med inspelningsplatser på flera ställen i Europa, är hennes nya film betydlig mer beskedlig. I den romantiska komedin "Tack för senast" spelar hon strulmajan Klara som försöker bolla kärleken utan att hon har någon vidare balans i livet.

– Klara är en helt annan roll än Kristina, vilket är härligt. Det är verkligen något helt annat. Men jag var livrädd inför rollen, jag tänkte "Herregud, vad har jag gett mig in på!?".

I filmen spelar hon mot bland andra Oscar Töringe, mest känd för rollen som "Mange" i polisdramat "Tunna blå linjen".

– Alla inblandade var nya ansikten för mig, fortsätter Lisa Carlehed och erkänner att många svenska serier och filmer går henne förbi hemma i Danmark. Lustigt nog bygger "Tack för senast" på en dansk förlaga, men här svarar Ella Lemhagen för manus och regisserar gör Moa Gammel.

– Jag älskade att vara med på den här inspelningen. Det har nog varit det roligaste jag har gjort, konstaterar hon lite till sin egen förvåning.

Feelgood med svärta

Hennes tidigare roller har i regel varit av en betydligt tyngre, mer dramatisk natur. I danska produktioner som "Tills vi faller" – som handlar om ett barns död, och "In Your Arms" där hon spelar en sjuksyster vars patient vill avsluta sitt liv, är stämningen stundtals nattsvart.

– Jag har bara gjort roller som mått psykiskt dåligt, skrattar hon.

– Men "Tack för senast" är inte helt utan svärta även om det är feelgood.

I ett pressmeddelande beskrivs filmen som en hyllning till 90-talets romcoms och handlingen berättas i nio kapitel knutna till fester och högtider – från midsommarfirande till skilsmässofest. Lisas karaktär Klara närmar sig 40, arbetar som sjuksköterska och är kompisgängets ständiga singel.

– Min mamma säger ofta att jag borde göra humor. Men det är inte så att jag springer runt och är rolig här. Jag är glad och stolt över att vi rott i land en romcom där vi löpt linan ut.

Klaras smeknamn i filmen är passande nog "Karlstad".

– Haha, ja! Det är kul med dialekter, och eftersom jag kommer från Karlstad gav Moa Gammel min karaktär det smeknamnet. Nu hörs inte min värmländska så värst mycket i filmen, trots att Moa bad mig att bre på. Mest tydligast blev det när jag skulle säga "jour".

Lisa Carlehed skrattar högt och berättar att hennes värmländska "brukar titta fram ibland".

– Inför "Utvandrarna" tränade jag in en "ren svenska" i tre månader innan inspelning. Ofta använder man dialekt för att göra det mer färgglatt, mer personligt.

– Rollen som Klara var väldigt kul också för att den ligger mig själv ganska nära. Jag hade inte en massa restriktioner i mitt skådespel – den utspelar sig i nutid, det fanns inga tidstypiska uttryckssätt och liknande som jag var tvungen att förhålla mig till som det var med rollen som Kristina.

”Skulle nog flippa ut”

Lisa Carlehed har vid flera tillfällen påtalat en viss irritation över att svensk filmindustri ofta har gynnat några få utvalda, det har varit svårt att som oetablerad skådespelare få uppdrag. Mycket svårare än hon upplevt att det är i Danmark. Men nu, efter två svenska roller, börjar hon känna sig mer accepterad.

– Ja, kanske.

Hon drar på svaret.

– Jag badar inte i jobb, men visst har det blivit bättre.

Hon bytte Karlstad för Köpenhamn för drygt 20 år sedan. Danmark upplever hon som mer tillåtande än Sverige och hon trivs i centrala Köpenhamn med man, två barn och tre katter.

– I en alldeles för liten lägenhet!

En djup suck följs av ett leende.

– Det är fint att komma till Karlstad, det känns som hemma, säger hon och ger prov på sin flytande danska.

– Men jag har en accent, en dansk hör att jag inte är dansk. Svenska är helt klart mitt favoritspråk som skådespelare.

Som skådespelare går du hela tiden från jobb till jobb, ibland med perioder av ingenting däremellan, hur trivs du med det livet?

– De flesta skulle nog flippa ut och inte klara den pressen. För det är en psykisk stress att inte veta när du tjänar pengar nästa gång. Det måste man acceptera och lära sig leva med.

Med ett rufs i den långa luggen fortsätter hon.

– Men jag älskar det. Skulle aldrig kunna ha ett niotillfem-jobb. Får panik bara jag tänker på det. Så jag är väldigt tacksam över mitt liv där jag i perioder jobbar väldigt mycket för att i andra stunder mest vara hemma. Det är också skönt att åka bort och jobba, byta miljö. Slippa tömma kattlådan. Lyxigt! Fast jag önskar att det var fler jobb inbokade.

Lever man med en rädsla av att bli bortglömd?

– Ja, hela tiden. Det finns inga garantier. Under de dagar som jag inte jobbar ser jag till att ha något att göra – städa förrådet eller träna till exempel. Sysselsätta kropp och hjärna. Oftast blir man inbjuden till att provspela för en roll, det är sällan man kan vara drivande själv. Det mesta går genom agenter. Det finns också en liten rädsla för att man blir tvungen att tacka ja till saker för att man inte har något annat, saker som man helst inte vill göra.

Om du nu har drama och komedi på ditt karriärträd, vilka grenar vill du ska växa fram framöver?

– Åh, gärna något helt nytt. En actionfilm. Eller kanske något i stil med "Alice i Underlandet" där allt är lite galet. Eller varför inte ett påkostat kostymdrama som utspelar sig på 40-talet?

Du har inte gjort så många serier, är det ett val eller har det bara blivit mest film?

– Jag vill gärna göra serier, tänk att få gräva ner sig i en karaktär under en längre tid.