Liberalerna släppte i veckan partiets eftervalsanalys. Bilden från analysen är med rätta ett parti i fortsatt allvarlig kris. Men om ledningen lyckas övertyga gräsrötterna om deras problembeskrivning finns det nog mycket att vinna för detta sargade parti.
Det är ett akut problem att partiet fortsatt målas upp som ett sänke för den borgerliga regeringen. Detta konstaterar analysen i en av sina två övergripande slutsatser. Liberalernas olika partiledare har tvingats att använda sitt begränsade medieutrymme till att försvara partiets position. Analysen menar också att det inte går att separera att partiet åkt ut i 7 av landets 21 regioner från att partiets ledargestalter offentligt gjort utspel mot partiledningen. Detta ringar in en stor del av L:s problem.
Att det finns en tradition och kultur hos Liberalerna av att ha ”högt i tak”, som det kallas, är sedan länge etablerat. De flesta liberalpartister har också en stolthet i deras yvighet och vägran att rätta sig i ledet. Men i praktiken verkar detta höga tak åtminstone inte längre rendera några särskilda vinster för partiet varken internt eller bland väljare, utan snarare har det ofta lett till bittra svek internt och en nästan kronisk förtroendebrist bland väljarna.
Att väljarna straffat Liberalerna för partiets utdragna falangstrider får anses tämligen uppenbart. Det finns faktiskt inte en enda riksdagsvalkrets i landet där partiet går framåt. Det bästa resultatet återfinns i Örebro, partiledare Johan Pehrsons valkrets, där partiet går plusminus noll. I alla andra valkretsar backar partiet.
Att partiledningen inser vidden av deras problem är mycket bra åtminstone om man sätter värde i att Liberalerna ska finnas kvar som både region- och riksdagsparti. Men långt från alla liberaler delar i nuläget problembilden. Så sent som förra veckan gjorde exempelvis ungdomsförbundets ordförande Erik Berg ett utspel där han hävdar att han saknar fullt förtroende för Johan Pehrson och att Liberalerna inte förtjänar sitt namn (Expressen 14/11). Samma ordförande har sagt att planen framåt är att ”bråka i tre år” (ETC 20/11). Och detta är bara det senaste från en mycket lång lista av självskadande utspel de senaste åren.
Och då har Pehrson det ändå förhållandevis lugnt jämfört med hur ofta sveken haglade för tidigare partiledare Nyamko Sabuni.
Att Liberalernas ledning nu har kommit till insikten att det behövs en rejäl förändring av partiets internkultur och bild utåt är ett stort steg framåt. Det är mycket riktigt att partiet inte kan anses ett sänke bland borgerliga- och högerväljare, eftersom det är här det finns väljare som kan tänka sig att stötta L. Vänsterväljare kanske gillar L, men kommer antagligen aldrig att stödja ett parti som inte stöttar en socialdemokratisk regering.
Johan Pehrson har kanske i det närmaste en omöjlig uppgift framför sig om han på allvar vill försöka valla de liberala katterna ut ur kris. Men om han lyckas få till någon slags fred mellan falangerna så finns det mycket att vinna. Titta bara till Skåne: Där fick partiet 17 procent i kommunvalet i Vellinge, 17,4 procent i Lund och hela 37,8 procent i Karlskrona. Nog verkar det finnas potential för liberal politik, men det lär inte ske så länge som den vänstra handen motarbetar den högra.