Konstnären Jonas Liveröd lever ut barndomens arkeolog-drömmar på Värmlands museum. Då ryms både skärvor av Karlstads historia och ett nybyggt konstverk i kolossalformat i utställningshallen.
– Det här är elefanten i rummet. Den här besten har nästan tagit livet av mig, säger han.
Som barn drömde han om att bli fiskare eller arkeolog.
Han blev konstnär.
Men också samlare och ägare till ett eget museum: Luftslottet.
Kristinehamnssonen Jonas Liveröd har mejslat fram sin egen väg genom livet, men en viktig startpunkt i hans konstnärliga resa finns i Karlstad. Under åren på estetprogrammet i Karlstad, ”på 90-talet, i ett annat årtusende”, kom han till Värmlands museum och upplevde konst för första gången.
– Där någonstans börjar min historia i den här kåken.
Ånglok och fågelägg
Nu återvänder han med en utställning som fått det logiska namnet ”När cirkeln sluts”.
Utställningsuppdraget var att utforska de arkeologiska samlingarna konstnärligt: ett uppdrag som inte utfördes lättvindigt. När utställningen började diskuteras var han inställd på en bredare djupdykning i museets samlingar. Han berättar om första tanken:
– Vad kul, då ska jag simma i oceaner av värmländsk historia! Det är kul med regionala museer som måste samla på allt. Det finns kärleksbrev och ånglok och fågelägg. Jag tycker så hemskt mycket om föremål och deras historier.
Sedan landade han alltså i de arkeologiska samlingarna.
Den avgörande lådan
– Jag tycker det var jättekul, men samtidigt var det svårt, svårt som fan! Jag hade massa prestationsångest och drog i lådor i samlingarna och jag hade svårt att få kontakt med materialet. Det fanns mycket som var spännande, men hur ska det ske så att det kopplar till konsten?
Sedan drog arkeologen Ellinor Larsson ut en låda.
Där låg akvareller från 30- och 40-talet, där värmländska konstnärer målat av skärvor av keramik och skissat upp hur hela keramikföremålen kan ha sett ut.
– Det är skitfina bara som målningar. Man kan titta på dem inte bara som historiskt material, utan också estetiskt. Kanon! Genom målningarna får man kontakt med skärvorna. Då gasade allt igång, säger Jonas Liveröd.
”Absolut no-no”
Han har tagit med både akvarellerna och originalskärvorna i utställningen och har även valt ut tre krukor som skapats med utgångspunkt från skärvor.
– De är så oerhört delikat gjorda. Det här är ett absolut no-no i museivärlden nuförtiden, att ta originalskärvor och bygga in dem i något nytt, men jag är glad och tacksam att det fanns en annan tid, då man kände att det var en bra idé. Jag kallar dem spökobjekt.
Sluter cirklarna
Också dessa ting illustrerar hans tema, som är ”closure”.
– Det är ett psykologiskt begrepp som betyder att den mänskliga hjärnan vill skapa helheter och sluta cirklar. Och i de här, snacka om att sluta cirklar! säger han.
– Arkeologi handlar om att man har små, små pusselbitar, skärvor, yxor och små delar som en gång varit en del av en mycket större helhet och man försöker via fragmenten skapa en större bild av hur Värmland sett ut, eller hur människor har levt, säger utställningsproducenten Dan Spegel.
Elefanten i rummet
En cirkel sluts också när Jonas Liveröd cirka 30 år efter sin första stora konstupplevelse på museet själv gör en pjäs som har potential att sätta liknande spår i nutidens besökare.
– Det här är elefanten i rummet som vi måste prata om. Den här stora portalen, säger han och måttar mot den gipsklädda triumfbågen av lecablock som sträcker sig mot utställningshallens tak.
– Jag är intresserad av arkitektur och vill ta closure-idén till arkitektoniska dimensioner. I mitt första förslag var det tre stycken av de här och jag är djupt tacksam att de planerna gick i sank, för den här besten har nästan tagit livet av mig och mina kära kollegor.
”Någonting som är så oerhört”
Inspirationskällor till "besten” var ruiner i Medelhavsområdet, Eiffeltornet som från början var en port till en världsutställning och hans möte med den mäktiga Domen i Köln. Han hoppas att också hans monument ska förmedla en överväldigande känsla.
– Upplevelsen av att någonting är så oerhört stort att det känns fysiskt i kroppen! Här ska det kännas på gränsen till osäkert när man kliver in, för den är för stor, liksom. Jag har använt cirka ett ton gips.
Han berättar att utställningschefen flera gånger frågat om den är säker. Det är den, men känslan är en annan.
En fin nervighet
– Jag har med åren blivit väldigt bra på att bygga saker, men jag är också bra på att bygga saker så att de inte ser helt säkra ut. Det finns en nervighet om är fin. Jag tycker om när saker ser lite osäkra eller ostadiga ut.
Han avslöjar att det faktiskt finns ett annat konstverk inuti.
– Precis! Jag gjorde en tillfällig skulptur till Stockholm konst i somras, som jag tog ner i beståndsdelar och har byggt om nu som en kulturell kannibal.
Ur skärvorna av The Dancers uppstod Closure – så slöts ännu en cirkel i det Liverödska totalkonstverket livet.
– Det finns så mycket ”closure” här: i arkeologin, i mitt förhållande till Värmlands museum, i de här tingen.