Joakim, 48, lever för jakten – inreder hemmet med troféerna: ”Älskar att jaga”

Joakim Sveder har elva björnskinn i vardagsrummet. Och en varg. Ett par lodjur. Ett antal rävar. Och många minnen:

– Jag älskar att sitta här med kaffet. Jag väljer ut nåt av djuren och återupplever vad som hände under den jakten.

Joakim Sveder, 48, bor med sin familj i en vanlig villa på Hammarö.

Därinne tonar vanligheten ut. I alla fall i rummet som han själv kallar ”mitt mausoleum” som är fyllt av jakttroféer.

– Jag älskar att jaga. Det har alltid varit så för mig, säger Joakim Sveder.

Alla troféer i rummet kommer från djur han själv har skjutit.

På golvet ligger björnfällarna omlott med öppna gap.

– Det var faktiskt en som snubblade en gång på nyårsafton, säger Joakim Sveder med en blinkning till klassiska sketchen Grevinnan och betjänten.

Elva björnar har han skjutit, varav två i British Columbia i Kanada.

Såg korparna cirkla

Bakom varje djur finns en historia.

– Jag var i British Columbia för att jaga lodjur när vi förstod att det fanns varg i närheten. De hade haft mycket problem med varg som tog hundar så jag fick frågan om vi kunde gå över till att jaga varg istället.

Berättelsen har alla ingredienser som en jakthistoria bör ha. Det är väldigt kallt, de följer länge vargens spår och får till slut se korpar som cirkulerar i luften.

– Då förstod vi att vargen fällt ett byte och fortfarande var på plats. Så länge vargen är kvar kan inte korpen gå ner, säger Joakim.

Knarrade i snön

Kylan fick varje steg att knarra, de fick stanna på 350 meters avstånd. Vargarna hade tagit en mustang, en vildhäst, ute på en is.

– Jag hade provskjutit på 400 meter och visste att jag kunde träffa på det avståndet.

Det gjorde han också, inte bara en gång utan två.

– När vi kom tillbaka dagen efter för att hämta det andra skinnet så var det förstört av coyotes och korpar.

Att skjuta varg är, enligt Joakim Sveder, inte kontroversiellt i Kanada på som samma sätt som i Värmland.

– Det är ungefär som att skjuta älg här.

I somras tog han steget att lämna jobbet som platschef på Gruvöns sågverk till att satsa på sitt jaktföretag.

– Så många dagar om året utomhus som möjligt är målet, säger han.

Han ska arrangera jaktresor till Kanada för att jaga lodjur och puma och vildsvinsjakt i Turkiet. Han följer själv med på resorna som guide.

– Jag tänker också i mindre skala, att kunna ta med folk på ett par nätters övernattning i Glaskogen, eller på trollingfiske i Vänern.

Joakim har också uppdrag från större gårdar att sköta hela jakten på markerna. Ofta handlar det om att hålla nere stammen av vildsvin och rådjur.

Han har alltid varit intresserad av jakt och jagar mellan 80 och 100 dagar om året. Han vet inte varför, bara att det alltid varit så.

– Jag är uppvuxen i en villa i Arvika och ingen annan höll på med jakt. Jag satt framför tv:n och tittade på Arne Weises naturprogram och hejade på lejonen.

Troféerna är hans minnesbank.

– Jag sitter här jätteofta och väljer ut ett djur och så återupplever jag den jakten. Det är är bara för mig.

Han återkommer till björnjakterna.

– Ibland har jag fått ta över när det är en påskjuten björn som gått in i tät sly och gömt sig. Det är en utmaning för mig som jägare.

Riktigt utmanande blev det när en björn visade sig vara två.

– Vi såg bara en meter framför oss, det var helt tätt med sly. Plötsligt så hörde vi att hundarna delade på sig och gjorde ståndskall på två håll. Då fattade vi att det var två björnar.

Kräktes efteråt

Han berättar livligt om spänningen i väntan på ett anfall de inte visste varifrån det skulle komma, om frustandet på bara några meters avstånd och om upplösningen som till slut blev odramatisk när björnarna valde att ge sig av.

– Då kräktes jag efteråt av spänningen.

Joakim Sveder vet att för många är hans stora intresse svårt att förstå.

– Så länge man äter kött har jag ingen förståelse. Är inte en ko vacker? Jag äter aldrig produktionskött.

– Det är tillfredsställande att fälla ett djur. Jägarnerven brinner hetare i mig än i de flesta.

Nästa punkt i kalendern är att jaga järv på inbjudan av en sameby i norra Sverige.