Duon Vargas & Lagola har skapat hits med Avicii, Ghost, Veronia Maggio och Madonna. Ifjol var de husband i "På spåret" och nu gör de en Sverigeturné med egna hits som "Roads" och "Shores".
NWT pratar smörgåsbord, envishet och vikten att skriva låtar med hjärtat med duons Salem Al Fakir och Vincent Pontare.
Salem Al Fakir inser att han behöver vinterskor, han har inga. Utanför lägenheten i Stockholm singlar snöflingorna ner till drivor och vintern har knappt börjat. Det får bli dagens projekt, efter intervjun. Han rättar till glasögonen och toppluvan och så leder vi in samtalet på musik. Vincent Pontare ansluter, han drar sig över skägget och börjar knalla runt med mobilen i sitt nya hus, flyttkartonger ska packas upp när tiden finns.
Vi ses över skärmarna och där Vincent rör sig över ett helt bohag under samtalet trycker Salem ihop sig framför datorn i en garderob. Han har gjort den till sitt spelrum, hans fru trivs inte med speldatorn. Garderoben har blivit en mancave, light.
– Jag trivs väldigt bra här i min spelhörna, det är ett mysigt krypin, säger han i skenet av skärmen.
Vincent Pontare och Salem Al Fakir har arbetat tillsammans i snart tio år. Det första de gjorde tillsammans som låtskrivare var att knåpa ihop monsterhitten "Hey Brother" tillsammans med Avicii, Tim Bergling. De bildade duon Vargas & Lagola 2014 och har hittills arbetat med bland andra Madonna, Ghost, Veronica Maggio och Swedish House Mafia-medlemmarna Axwell och Sebastian Ingrosso. De skriver och producerar åt andra och släpper egen popmusik som duo. För att försöka ringa in deras musikskapande liknar vi det vid ett smörgåsbord, där de verkar förse sig med det som smakar bäst för stunden.
– En fin liknelse! utbrister Salem Al Fakir och utvecklar resonemanget.
– Vår musik är bred, men jag ser det som att vi har skapar en sammanhållande meny av det vi gillar på det där smörgåsbordet. Det finns en inriktning, en röd tråd i det vi gör. Om vi kokar ner vad en låt är egentligen, så är det något som spelas vid lägerelden med en gitarr. Det är själva låten.
När sedan låten får en produktion och ett sammanhang kan man börja prata om musikaliska stilar och genres.
– Genres är som klädesplagg. Om det blir en rock- eller poplåt beror ju på vilka kläder man ger låten. Musikproduktion är egentligen bara kosmetika som man anpassar för vilket sammanhang låten ska funka i.
Kan ni uppleva att när ni skriver låtar till andra blir det mer ett hantverk och när ni skriver till er själva blir det mer personligt?
– I början av karriären gjordes allt med 100 procent hjärta, börjar Vincent Pontare. Sedan vandrar man längs den karga branschstigen under några år och så naggas det i kanten på det där hjärtat, man tror att man behöver göra vissa saker för att det ska gå bra. Men med åren har jag kommit tillbaka allt mer till att skriva fullt ut med hjärtat. För oavsett vem vi skriver till, så är det de låtar som är skrivna med hjärta – de som känns i magen – som flyger bäst.
Salem Al Fakir håller med.
– När vi skriver med hjärtat blir resultatet oftare något mer eget, något som inte låter som allt annat som spelas på radion. Så med tiden har vi formulerat det där tydligare – vi skriver bäst när hjärtat är med. När man kommer på sig själv med att sitta och försöka tänka fram något som ska passa en artist, blir det sällan lika bra.
– Det har vi fått kvitto på gång på gång, säger Vincent. Folk hör när det är hjärta med och när det inte är det.
Kan det vara svårt att koppla bort intellektet och ge hjärtat och magen fritt spelrum, får ni påminna er om det?
– Verkligen, hela tiden! Det är en konstant process upplever jag, svarar Vincent och Salem nästan i kör.
– Vi får ofta trycka på paus i arbetet och flytta tillbaka fokuset. Gör om, gör rätt.
"Alla våra priser ligger i påsar”
Både Vincent Pontare – vars pappa är melodifestival-veteranen Roger Pontare – och Salem Al Fakir har en bakgrund som musiker. Pontare inledde sin musikbana inom hiphopen och Al Fakir har spelat både folkmusik, jazz och världsmusik. När duon rönte de inledande framgångarna med samarbetet med Avicii blev de väldigt förknippade med en genre – EDM – som de egentligen inte alls var särskilt bevandrade i.
– Vår organiska palett där vi spelar instrument och skriver låtar med gitarr och piano försvann i början. Alla förknippade oss med den elektroniska världen. Vi hade vänner som verkade inom EDM, vi arbetade i samma studiokomplex – det var så det kom sig, säger Vincent.
– Vi ville inte fastna i en genre, det var väldigt viktigt, menar Salem.
– Men där är vi lite "skadade", alltså på ett bra sätt. Jag och Vincent har aldrig varit mycket för att fira framgångar. Vi har inga guldskivor eller Grammisar på väggarna i studion. Alla våra priser ligger i påsar i ett lagerförråd.
Varje gång de kommer tillbaka till studion efter en ledighet känns det som om allt är nytt.
– Vi har guldfiskminne, ler Salem. Vi tänker "Ah, det är nu det kommer att hända, det är nu vi kommer att skriva låten med stort L". Det är folk i vår närhet som brukar korka upp champagne och se till att vi skålar för bra saker.
Är det en medveten strategi eller ett personlighetsdrag?
– Det är nog ett personlighetsdrag, menar Vincent. Man vill hela tiden vidare.
Det låter som att ni aldrig är riktigt nöjda?
– Så är det absolut. Men för egen del tycker jag att det finns en rädsla i att stanna upp och götta sig för mycket i framgång. Går man omkring och klappar sig på axeln kan man fastna i det och det blir inga nya låtar gjorda.
”Godis för alla sinnen”
När Vargas & Lagola var husband i fjolsäsongen av "På spåret" gjorde de det där lilla extra för att sticka ut även rent visuellt. Det samma gäller deras konserter.
– Vi har inspirerats av EDM-världen. Vi såg Swedish House Mafia på Coachellafestivalen i USA och deras konsert varade i 90 minuter, men det kändes som 20. Det var fantastiskt både musikaliskt och visuellt. Det ville vi också göra. Utöver bland annat ljus och smink använder vi till exempel rökelse för att få med luktsinnet. Vi vill inte att det ska vara godis bara för öronen, utan för alla sinnen.
"En jävla härlig prick”
Vincent avbryter kort för att göra i ordning nappflaskan till sin bebis. Det är hans första barn och han beskriver familjelivet som supermysigt. Utöver hemmafamiljen tycker han att arbetsrelationen med Salem Al Fakir också har drag av familjerelation, alla åren tillsammans i studion har skapat starka band.
– Förutom Salems otroliga musikalitet är han en jävla härlig prick, ler Vincent och fortsätter med lite allvarligare röst.
– Det har blivit som ett förhållande, vilket är superfint. Vi delar arbetsmoral, det är 9-5 som gäller. Ska något vara klart till en viss tid så är det det. Jag brukar faktiskt ofta tänka på det – vilken tur att jag hittat någon som ser på arbete på samma sätt som jag gör och som jag dessutom funkar bra med musikaliskt. Det är inget jag tar för givet.
Salem, om Vincent nu berättat om det rosenröda i er relation, vilka är åskmolnen?
– Det bästa med Vincent är att han är så otroligt envis. Det är också det sämsta med Vincent, säger han diplomatiskt och skrattar.
– Men det är något med den där envisheten, vi har den båda två. Den finns ju även i sättet vi ser på arbete. Det här med att en låtskrivare bara kan arbeta när den får feeling, det funkar inte riktigt så. Nej, det handlar om att gå till studion och skapa förutsättningar för att kunna ta hand om den där feelingen när den väl kommer. Vincent utvecklar:
– De dagar man inte får tok-feeling får man jobba med annat, det som kockarna kallar mis en place – man kokar fond och liknande. För oss kan det handla om att uppdatera ett trumbibliotek eller ljudbanker. Så att allt är på banan när så väl inspirationen kommer.
Vargas & Lagola kommer till Nöjesfabriken i Karlstad den 25 november.