Plastpåseskatten är kanske det perfekta exemplet på den gröna klimatpolitiken. Affektiv, men inte alls särskilt effektiv. Den borde avskaffas.
Plastpåseskatten var något av en prestigereform för Miljöpartiet. Den har sedan dess införande kritiserats friskt från flera håll, kanske senast från Runar Brännström, professor i nationalekonomi (Expressen 16/11). Skatten, som innebär att importörer och tillverkare av plastpåsar med dimensionen 15–50 mikrometers tjocklek är skyldiga att betala skatt med tre kronor per påse, infördes till toner om att detta var ett litet steg i den stora gröna omställningen.
Till exempel hävdade MP:s Rebecka Le Moine och Magnus P Wåhlin att denna skatt skulle minska spridningen av mikroplaster i naturen (Smålandsposten 29/2-2020). Problemet med det påståendet är att det inte verkar funnits något belägg för det, i och med effekten aldrig utreddes innan beslutet tagits.
Det hävdades också att EU skulle kräva en minskad användning av plastpåsar. Men detta gällde bara gratispåsar, vilket alltså inte är särskilt relevant för Sveriges del. Här tillhandahålls plastpåsar sällan gratis.
Försäljningen av de beskattningsbara plastpåsarna bedöms ha sjunkit med cirka 80 procent. Men eftersom behovet av påsar för att bära hem sina varor inte avtagit har detta kompenserats med en rejäl ökning av antalet sålda papperskassar med ungefär 100 procent, och obeskattade så kallade ”avfallspåsar” har ökat med 75 procent. Här är det värt också värt att nämna att de beskattade plastpåsarna i regel är tillverkade i Sverige av förnybar råvara, som dessutom återanvänds som soppåsar och bränns sedermera i värmeverk. De obeskattade avfallspåsarna däremot är en engångsartikel som dessutom importeras och därutöver tillverkas med fossila bränslen. Hur detta skulle vara positivt för miljön är inte helt enkelt att förstå.
Däremot är en helt uppenbar effekt som skatten medfört att den gjort det lite sämre för konsumenter. Det har blivit lite jobbigare att handla mat i affären när man måste välja en annan, sämre kasse som riskerar att gå sönder i oväder (som i papperspåsens fall).
När en punktskatts effekt enbart försvårar för konsumenter, utan att kunna visa på en effekt som åtminstone kompenserar för det negativa, borde det vara uppenbart att en sådan skatt bör tas bort. Miljönyttan från plastpåseskatten, i den mån det finns någon alls (vilket alltså man med rätta kan ifrågasätta), väger helt enkelt inte upp för skattens baksida. Miljöpolitiken är för viktig för att dras med kontraproduktiva symbolåtgärder.
Samtliga av Tidöavtalets partier är emot plastpåseskatten. Moderaterna och Sverigedemokraterna reserverade sig mot beslutet när det togs, och sedan dess har även Kristdemokraterna och Liberalerna anslutit sig till samma linje. Därför är det svårt att förstå varför en sådan lågt hängande frukt inte plockades redan i första budgeten. Till nästa budget bör regeringen kassera denna kassa skatt.