Det må vara något av en klyscha, men ännu i vår tid finns det tv-program som har funktionen av att vara det moderna samhällets lägereldar. Vi samlas med familj och vänner för att se dem tillsammans, men vi känner också en samhörighet med alla de andra svenskar som tittar samtidigt.
När vi nu närmar oss adventstiden finns det flera tv-produktioner som har denna lägereldsfunktion. Säkert påverkar årstiden – att vi går in i den tid på året då vi gärna håller oss inomhus i värmen. Att kura ihop sig under en filt och titta på tv är för många en lagom ansträngande aktivitet, när vintermörkret gör oss alltmer trötta.
Sändningarna från Nobelfestligheterna lockar kanske främst de äldre, men SVT:s julkalender brukar kunna fängsla både stora och små. Ingen lägereld lyser dock starkare än förra årets mest sedda tv-program – Kalle Anka och hans vänner på julafton.
Men vad vore Kalle Anka utan en julvärd som först tänder ljuset i tv-rutan? När det nyligen annonserades vem som i år kommer att hålla tittarna sällskap på julafton, låg det en spänning i luften inte olik den som föregår tillkännagivandet av nobelpristagare. I Studio Ett i P1 beskrevs det som att årets julvärd – komikern Babben Larsson – fått det finaste uppdrag en svensk kan få.
Detta intresse för vem som ska synas och höras i etermedierna, liknar det som varje år uppstår när det ska meddelas vilka som fått äran att vara sommarpratare i radio. Eller för den delen när vi får veta vilka som ska ta plats i kupéerna och tävla i SVT:s långkörare På spåret.
I fredags var det säsongspremiär för det populära programmet som förra året var ett av de mest sedda. Rekordavsnittet hade nästan tre miljoner tittare vilket är fler än vad som såg Sveriges matcher i fotbolls-EM, samt i nivå med siffrorna för Melodifestivalens deltävlingar.
På spårets popularitet handlar förmodligen inte bara om att det är både underhållande och allmänbildande. Utan även om hur programmet formar och fördjupar en känsla av nationell sammanhållning. Den föreställda gemenskapen, att vi har något gemensamt med personer vi aldrig träffat och som bor på svenska orter vi kanske aldrig besökt, stärks när sändningen tar oss med till dessa resmål.
I radions barndom hade väderleksrapporten, utöver att vara en viktig informationskälla, just denna påverkan på lyssnarna. När svenskarna hörde namnen på platser de knappt visste fanns, befästes upplevelsen av ett land som tillhörde oss alla. Den svenska geografin med landskap, sjöar och fjäll gick från att ha varit något abstrakt till att bli en del av var mans medvetande, när de dag efter dag kom in i våra hem via radiomasterna.
Vart är vi på väg, är frågan som ställs i På spåret. Svaret är ibland Seoul, Los Angeles eller Havanna. Men det kan också vara Filipstad, Säffle eller Hagfors. Genom de uppföljande frågefilmerna blir det uppenbart att världen utanför Sverige må vara stor, men att det land vi ärvt att förvalta rymmer oändligt mycket av historia och upplevelser.
Att genom ett lättsamt tävlingsprogram få lära sig mer om sitt eget land och känna stolthet över allt Sverige har att erbjuda, är förmodligen en viktig förklaring till varför så många slår på tv:n varje fredagskväll. Att någon gång kunna svara rätt på tiopoängsnivån är bara en bonus.