På första sidan till Riksteaterns utbudsbroschyr fanns två män som kramade och kysste varandra. När man sedan bläddrade vidare fanns nästan bara kvinnor - mest med utländsk bakgrund - som gav fingret och riktade karatesparkar mot kameran.
Pjäsförslag till Riksteatern som inte har tillräckligt många kvinnor i ensemblen kastas direkt i papperskorgen. Representanter för teaterföreningar har sagt att de inte vet vad de ska beställa eftersom de inte vill ha någonting. Den svenska kulturen har kidnappats av ideologisk aktivism och statliga scener genomsyras nu av vänsterpolitisk korrekthet. ”Publiken ska inte tro att de begriper något om inte vi förklarar”. Föraktet lyser igenom. Ofta unga, obildade och talanglösa personer/regissörer - osäkra på sin förmåga - väljer för säkerhets skull ideologiska kort som ingen törs kritisera.
Genom att låta kvinnor spela manliga roller och tvärtom ska vi förstå att det egentligen inte finns några skillnader mellan könen. Jo, en. Kvinnor framställs alltid som starka och män svaga. Nämligen den att kvinnor är det överlägsna könet.
Eftersom det anses synd om färgade människor för att de genom tiderna förtryckts av vita ska detta nu rättas till. Färgade skildras som goda och vita som onda där ondskan toppas av äldre män med vit hy. Denna nya rasism får inte ifrågasättas. Då blir man beskylld för - just det - rasism. Detta skulle passa bra i George Orwells dystopi 1984.
På 70-talet fanns Plakatteatern. 68-vänstern hade gjort sitt intåg. Teatern blev ett politiskt redskap där pjäsen underordnades budskapet. Kampen mellan arbetare och kapitalet. Dagens teater har också blivit ett redskap främst för politisk ideologisk propaganda. Då som nu på bekostnad av publikens längtan efter att få en pekpinnefri fördjupad syn på livet.
Peter Tornborg
Före detta chef och konstnärlig ledare för Säffleoperan