Sveriges jobbigaste man – ni måste läsa honom!

Litteratur
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
”Olof Lundh sprider en stämning på gränsen till ett rättshaveristiskt credo. Jag älskar det”, skriver krönikör Anrell och tillägger att Lundhs nya bok Templet i öknen är den bästa och viktigaste om fotboll på evigheter.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
I morgon börjar fotbolls-VM och normalt brukar man ju vara som ett barn timmarna före Kalle Anka, så här inför premiärmatchen.
Den här gången känns det ju knappast så.
Den här gången känns VM rätt iskallt.

För att få igång adrenalinet och upphetsningen en smula började jag läsa Olof Lundhs bok ”Templet i öknen: så köpte Qatar världens största sport” som uppges handla om det där vanliga med svåra förhållanden för alla immigrantarbetare i Qatar och om spelet bakom att VM las i ett land utan särskilt mycket fotboll eller ens invånare som skulle kunna fylla de enorma, nybyggda arenorna.

Jag läste och läste.

Jag drömde VM. Jag dömde VM.

Det slutade med att jag till och med läste en svensk bestsellerdeckare som handlade om fotbollens självdestruktiva väsen.

Jag läste och läste. Och mycket kan man säga om läsandet, men knappast att det drev upp suget efter fotbolls-VM.

Däremot blev jag djupt upphetsad över Olof Lundh.

Maken till jobbig människa tror jag faktiskt aldrig att jag har upplevt.

Maken till jobbig journalist på fältet tror jag faktiskt aldrig att jag har följt sen jag själv slutade flacka runt på världens alla arenor för att sprida dålig stämning.

Olof Lundh sprider en stämning på gränsen till ett rättshaveristiskt credo. Jag älskar det. Jag skulle gå så långt som att påstå att den här boken är det bästa och viktigaste som skrivit om fotboll på evigheter.

Pascal Engmans deckare ”X” är en av Sveriges mest sålda böcker just nu. Den skildrar också en fotbollsvärld som är så korrupt att man undrar om det överhuvudtaget är nån idé att bry sig om sporten längre. Spelare mutas och hotas av djupt kriminella om de inte lyder spelsyndikatens kriminellaste torpeder.

Och unga spelare, som påminner djupt om vissa mångmiljardärer i svenska landslaget, är så insyltade i uppgjorda matcher att man vill gråta och deras flickvänner är ännu mer inblandade i sina jobb som instagrammare och tiktok-influerare.

Och framförallt är domarna så nere i geggan att fotbollen skulle självdö om tittarna visste att ingenting är på riktigt – annat än i spelsyndikatens kassaböcker.

Så Olof Lundh är verkligen en man för sin tid.

Vi har aldrig varit särskilt goda vänner. Han har hånat mig för saker jag skrivit. Jag har hånat honom för hans insatser i TV4. Mest arg har nog han varit. Det gillar jag.

Men efter den här boken kapitulerar jag. Jag lämnar wo.

För det här är den mest omfattande genomgången av hur den moderna fotbollens korruption fungerar, hur usla journalisterna som bevakar den är. Hur usla fotbollens kontrollorgan är.

Förra VM var ju i Ryssland. Självklart.

Bara det var ju ett skämt. En halvfascistisk diktatur som först fick OS i Sotji och sen fotbolls-VM och det motiverades ju med att sporten skulle bidra till att öppna upp landet ytterligare mot demokrati och anständighet.

Resultatet vet vi; Putin blev bara ännu mer uppblåst och maktfullkomlig. Det slutade med anfallskrig i Ukraina. Det slutade med en härdsmälta på samma sätt som Berlin-OS 1936 slutade i Andra världskriget.

Under mina år som sportkrönikör i Sveriges största tidning Aftonbladet hade jag Andrew Jennings böcker om OS-rörelsens inre upplösning som bibel. Han var på allvar. Seriös. Okorrumperad. Skitjobbig. En mästare.

Jag plöjde honom inför OS i Atlanta 1996. Det var mitt universitet. Hans beskrivning av hedersläktaren på ett OS och jämförelsen med de anklagades bänk vid en rättegångsdag i Nürnberg var slående.

Han nämns också av Olof Lundh flera gånger. Jennings skrivande var epokgörande.

OS gräver trots varningarna sin egen grav fortfarande. Qatar vill ha OS också. Självklart.

Fotbollen är på väg att göra samma sak om ingen säger stopp; fotbollsmästerskap ska inte gå i kriminella diktaturer. Fotbollsklubbar ska inte ägas av kriminella skurkstater. Den dag en shejk köper Hammarby eller Färjestad lägger jag ner det här.

Jennings dog i vintras. Nu tvekar jag inte att påstå att han i Olof Lundh fått en värdig arvtagare.

”Templet i öknen” borde läsas som lärobok av alla som studerar journalistik.

Den borde läsas av alla som säger sig bry sig om fotboll.

Den är en studie i hur man måste vara världens jobbigaste människa varje dag på jobbet och när man är ute på fältet och möter makthavare. De ska inte för en sekund tillåtas tro att journalisterna inte vet att de är kriminella skurkar som ljuger hela tiden.

Läs, läs, läs.

Och njut av att följa Sveriges jobbigaste människa. Han är värd all vår kärlek. Och alla journalistpriser.

Han är kanske inte den vuxne i rummet i ”Alla mot alla” i Kanal5. Men han är definitivt den jobbigaste i rummen varje gång makthavare i fotbollens skumraskkulisser tvingas svara på journalistfrågor.

Han är min hjälte.

I morgon börjar alltså ”festen”.

Jag är redan bakfull.

Så här ser omslaget till Jul på Mårbacka ut.

Veckans värmlänning

Det är mycket nu med den bedårande Marja i Myrom. Först hennes vansinnigt fina illustrationer till nya boken om Selma och ”Jul på Mårbacka”, sen nyheten om att hennes memoarer släpps i dagarna – och så hennes egen sorgliga besked i sociala medier att hon är döende i cancer.