I år skulle Gunde Johansson ha fyllt 100 år. Så trevligt det skulle ha varit om han hade fått uppleva det. I Filipstad blir han speciellt ihågkommen – all heder åt dem som håller minnet av Gunde levande. Han var en stor viskonstnär, tonsättare, historieberättare, folkbildare, kännare av Dan Andersson och Ferlin – dessutom en hygglig person och stor Värmlandsambassadör. Han levandegjorde den Frödingska traditionen med skämt och allvar sida vid sida liksom gitarr och dragharmonika.
Mest minns jag honom från mina unga år, då han var en återvändande gäst på Dalby hembygdsförenings sommarfester. Att det var Torparvisan som drog ner de största applåderna är det ingen tvekan om.
Det är sorgligt hur fort människor blir bortglömda. Gunde avled 1995, men mer än ett kvarts sekel borde minnet av denna profil leva. Jag vill minnas att det var tämligen tyst om honom i lokalradion och pressen redan när han skulle ha fyllt 90 år 2012.
Mest minns jag honom från mina unga år, då han var en återvändande gäst på Dalby hembygdsförenings sommarfester. Att det var Torparvisan som drog ner de största applåderna är det ingen tvekan om. Torparvisan kom ut på skiva redan på stenkakornas tid och stor succé gjorde den i Hylands hörna 1962. Där framträdde en livad Gunde med välsmort munläder, och till och med den drivne programledaren hade svårt att få stopp på honom. Programmet blev en succé och klassiker.
Som gymnasist satt jag gärna i musikrummet i Torsbys bibliotek och lyssnade på Gundes Dan Anderssontolkningar. Jag såg honom också i hans eget spel Älvdalssagan på Kärnåsen.
På en av hans turnéer runtom i Värmland blev lokala diktare medbjudna på scenen, och jag hade då nöjet att få medverka i hans program på Kvistbergsskolan i Sysslebäck.
Lyckligtvis finns ett entusiastiskt sällskap i Filipstadsområdet som ser till att hans verk lever vidare. Där har ordnats 100-årsfirande och där har de redan tidigare sett till att Gunde står staty i närheten av den sittande Nils Ferlin.
Han framförde då en del av sina kända tonsättningar av Dan Andersson och Ferlin och även helt egna visor – han var själv också en god diktare med finess och tankar som gick på djupet. På senare år var han krönikör i VF, och något överraskande gav han där intryck av att troget följa den socialdemokratiska partilinjen mer än att visa sin filosofiska sida. Han var ju annars mycket djupsinnig i sin framtoning, samtidigt som humorn var ett bärande element. Antagligen stämde partiets linje mycket väl med hans egna tankar.
Men hur många minns honom nu, om han nästan inte var ihågkommen då han skulle ha fyllt 90? Lyckligtvis finns ett entusiastiskt sällskap i Filipstadsområdet som ser till att hans verk lever vidare. Där har ordnats 100-årsfirande och där har de redan tidigare sett till att Gunde står staty i närheten av den sittande Nils Ferlin. Gunilla Jansson, Bosse Landberg, Rolf Mårth och Tommy Pettersson har ordnat att 100-åringen blir ihågkommen.
Sorgligt nog blir även andra betydande artister bortglömda av nya generationer, för inte heller storheter som Evert Taube och Cornelis Vreeswijk hörs längre i radions musikutbud.
Andra som hållit hans minne levande genom åren är Sven-Ingvars som har stöpt om hans Torparvisa till Torparrock och därvid skapat myten om att detta var den första rocklåten. Deras tolkning har nått nya lyssnargrupper, en ny och yngre publik.
Sorgligt nog blir även andra betydande artister bortglömda av nya generationer, för inte heller storheter som Evert Taube och Cornelis Vreeswijk hörs längre i radions musikutbud. Visor har valts bort även i P4, som väl ändå får anses som en vuxenkanal. Ungdomskulten dominerar i en kanal som knappast följs av så många ungdomar.
Gamla uttryck som dagens lyssnare kan sjunga med i utan att förstå innebörden är att ”mor ho mal kaffe å grisen blir stor”. Hur många nu levande har sett de kaffekvarnar som användes ännu på 1950-talet?
Samtidigt som tiden har gått och vår folkkäre värmländske trubadur alltmer hamnar i glömska, märker man också i Torparvisans text att åren har gått. Torparepoken var redan i mitten av 1900-talet, då visan skrevs, rätt avlägsen, men en och annan torpare levde säkert kvar (dock var nog inte Gundes bakåtlutade torpare typisk för klassen).
Gamla uttryck som dagens lyssnare kan sjunga med i utan att förstå innebörden är att ”mor ho mal kaffe å grisen blir stor”. Hur många nu levande har sett de kaffekvarnar som användes ännu på 1950-talet? Och vad är det för gris som figurerar i visan? I dag är det nog inte så många familjer som har egen hushållsgris, och kopplingen till grisen blir svårbegriplig.
Tiderna förändras, men goda visor måste få leva vidare. Gunde Johansson får inte glömmas.
”Sätt på panna mor” kan också vara svårt att koppla till kaffekokning. Kaffepannan är nog idag ofta utbytt mot elektrisk kaffebryggare, och inte många sätter på pannan på spisen. Och ”dra opp klocka” – vart ska man dra klockan, funderar nog vissa som nu har klocka som drivs med batteri – om de över huvud taget har klocka mer än i mobilen.
Tiderna förändras, men goda visor måste få leva vidare. Gunde Johansson får inte glömmas.
Må så vara att grisen, klockan och kaffekvarnen hör till historien, men blåser i träa det gör det i alla fall nu som då. Håhåjaja!