Regeringen har fått mycket kritik för hur man hanterar miljöfrågorna. Men att gå från symbolpolitik till fokus på tillväxt gynnar klimatet på lång sikt. Vi får nu en effektiv – i stället för affektiv – miljöpolitik.
I sin budget avskaffade regeringen klimatbonusen, det vill säga den stora subvention som gavs till dem som köpte elbil. Jag jublade, eftersom reformen var dyr och ineffektiv. Dessutom är vi redan på god väg mot elektrifiering då fler köper elbil utan stöd.
Men från vänster var man inte lika glad. ”Fullständig galenskap”, ropade Per Bolund (MP) i Expressen. Partikollegan Daniel Helldén twittrade upprört: ”Så huvudlöst! Sådan slakt!” Karin Pettersson på Aftonbladet konspirerade: ”Politiken hade kunnat vara beställd av fossillobbyn”.
Det var en märklig inställning. Hur kan de hylla att arbetslösa som knappt hade råd att åka buss tvingas betala för att höginkomsttagare skulle susa runt i elbil? Oppositionen verkar mer reagera i affekt än tänka på effekt.
Ulf Kristerssons regering har även kritiserats för att ha lagt ner miljödepartementet. Men det ska bara slås ihop med näringsdepartementet, så att dessa kan samverka mer. Inga konstigheter. Bara smart.
Också nivån på budgeten har fått kritik. Forskare, experter och miljöorganisationer var missnöjda, berättade Ekot (9/11). En forskare hade aldrig varit med om att en regering satsar så lite pengar för att rädda miljön och klimatet.
Aldrig? Jag undrar försiktigt hur gammal han är? Om man jämför historiskt är de 19,5 miljarder som läggs på utgiftsområde 20 i budgeten jättemycket pengar. 2019 satsades exempelvis under 10 miljarder och 2016 bara 7,6. I år slog man rekord med 21 miljarder, och gentemot det sker nu en minskning. Men det innebär inte att jorden går under.
Kritik har också väckts mot att regeringen minskar reduktionsplikten till EU:s miniminivå. Ja, varför ska vi vara mest ambitiösa och göra mer än vad EU kräver?
I sin budget sänker regeringen skatten för drivmedel. Detta har ifrågasatts, då det ökar utsläppen. Men visioner måste ibland backa för verkligheten. Ute på landet är det inte så lätt som i Stockholm att bara klampa utanför dörren så kommer det en buss. Man behöver bil för att ta sig till jobbet eller till morfar för att fira fars dag. Och med bensinpriserna som skenar måste politiker väga det ena mot det andra. Oron från vänstern är alltså inte motiverad. Nysatsningar görs dessutom. Det blir ännu fler laddstolpar. Våtmarkerna får 200 miljoner och det ska forskas om koldioxidinfångning.
Dessutom har de rödgrönas egen klimatpolitik knappast imponerat. Skrytbygget Klimatklivet gav stöd till laddstolpar bland annat. Nära en miljon gick till klimatångestterapi. Konjunkturinstitutet kallade det ineffektivt och ”ett kostsamt slag i luften”. Riksrevisorn kritiserade att regeringen i sin rapportering till riksdagen gav en ensidigt positiv bild av satsningen och dess effekter (17/1). Skönmålade, alltså.
Kärnkraften har varit ett miljösnällt energialternativ, som de rödgröna sjabblat bort. 1997 kom S, C och V överens om att stänga Barsebäck-reaktorerna. Fungerande kärnkraftsreaktorer har lagts ner. Effektskatten har försvårat. Magdalena Andersson (S) sa senast i höstas att det inte skulle bli någon ny kärnkraft. Sen ändrade S sig bara strax innan valet. Inte så trovärdigt.
Men den viktigaste skillnaden mellan de rödgröna och de blå är synen på tillväxt. Där är Kristersson och hans gäng välkomnande, medan de röda snörper på munnen. En sund marknadsekonomi skapar överskott som gör att världen får råd att investera i sådant som gröna flygplan, produktionsanläggningar för biobränsle eller smartare sophanteringssystem. Med hög tillväxt kan vi bistå andra länder med pengar och kunskap.
”Sveriges klimat- och miljöpolitik ska vara ambitiös”, sa Ulf Kristersson (M) i sin regeringsförklaring. Hur det blir är självklart svårt att säga. Men det blir helt solklart mer fokus på vad som funkar på lång sikt än vad som låter fint i nuet.
Carolin Dahlman
Högerliberal samhällsdebattör