Hon är uppvuxen i Brunskog och har återvänt hem till Arvika kommun efter nästan tio år.
Nu ställer gatukonstnären Julia Riordan ut på Konsthallen.
– Det känns väldigt fint att kunna ställa ut i min hemstad.
Arvikaborna är inte obekanta med Julia Riordans konst. Förra sommaren målade Julia Rio – som är hennes konstnärsnamn – en stor muralmålning i centrala Arvika.
– Det var första gången som jag målade något i Arvika som är mer permanent. Det här känns som en förlängning av det. Att både ha ett verk utomhus och få komma in i det här formatet.
Hon fortsätter:
– Det känns väldigt fint att kunna ställa ut i min hemstad. Det är någonting som jag har längtat efter, det är på tiden och känns väldigt speciellt och kul.
”Blandade känslor”
Hon är uppvuxen utanför Arvika och efter nästan tio år återvände Julia Rio till sin hemkommun. Nu hyr hon ett hus i Gunnarskog.
– Det kunde jag inte tro.
Under pandemin kändes det rätt att bo i Värmland, berättar hon.
– Jag har haft en längtan tillbaka hit, och det är fint att vara nära familjen och naturen. Det är blandade känslor och en del som jag offrar och längtar efter – det är både och.
”Allt är inte för evigt”
I Konsthallens lokaler har en av väggarna blivit en muralmålning som finns på plats under utställningstiden.
– Allt är inte för evigt. Det här är en process, fångas på bild och får vara här under den här tiden. Det är nice med tidsbestämda konstverk också tycker jag.
Det är en målning som tar två till tre dagar att göra, berättar Julia Riordan.
– Det har blivit många sena kvällar. Det är svårt att slita sig när man håller på med en väggmålning och blir totalt inne i det. Det blir lite maniskt.
Hur når du ditt flow?
– Att vara i ett flow är den bästa känslan. Jag kommer i det ganska fort faktiskt, bara jag har en skiss klar och penseln i hand och sätter igång är det svårt att stoppa. Då blir jag väldigt närvarande, här och nu och det är svårt att slita sig på kvällen.
Abstrakt och geometriskt
På utställningen visas – förutom den platsspecifika väggmålningen – även målningar på canvas och en del textilier. Under pandemin började hon jobba med en teknik som heter tuftning.
Hon målar gärna växter, krukor och organiska former. En del upprepande mönster och motiv återkommer i måleri och textil.
– Jag jobbar mycket abstrakt och geometriskt. Jag kommer från en textilbakgrund och tycker att det är spännande hur textil och måleri kan flyta samman.
Hur definierar du konsten när den är i en konsthall? Är det fortfarande gatukonst?
– Nej, det skulle jag inte säga. Men jag har tidigare haft en skräck att ställa ut i konsthallar, gallerier och museer. Det känns som om att det är vita väggar och en viss typ av människa som går dit. Det kan upplevas som stelt för mig.
– Efter att ha haft några utställningar så har jag inte samma skräck längre, utan det är jag som bestämmer hur rummet ska vara. Det är absolut en känsla av gatukonst, men jag skulle vilja säga att mina konstverk är konstverk i sig och inte gatukonst.
Det är vernissage på lördag och utställningen är öppen till början av januari.