Avgifterna till statliga muséer har blivit lite av en kulturpolitisk följetong. När Alliansen tillträdde 2006 tog den bort gratis inträde på statliga museer. Åtta år senare blev det kulturminister Alice Bah Kuhnkes (MP) första åtgärd att slopa entréavgifterna. Nu återinförs de.
Under tiden i opposition har de borgerliga i riksdagen försökt få svar om vilken effekt som reformen har haft. Det fanns nämligen tecken på att den var ett ganska trubbigt instrument för att locka nya besökare. Nationalmuseum larmade om att de slopade entréavgifterna var underfinansierade och att ett ökat antal besökare innebar stora merkostnader som gjorde att museet gick tiotals miljoner back.
En rapport från myndigheten Kulturanalys 2018 konstaterade att antalet besökare visserligen hade ökat på de avgiftsfria muséerna, men att besökarna också hade ökat på de muséer som hade kvar entréavgiften. Vad som faktiskt var en effekt av gratis inträde eller ej var svårt att leda i bevis.
Klart är att inträde vid museibesök har blivit en symbolfråga som skiljer vänster från höger i en kulturpolitik där det annars saknas egentliga motsättningar. Och kulturminister Parisa Liljestrand (M) gör rätt som återinför avgiften.
Men inte på grund av borgerlighetens favoritargument, nämligen att fritt inträde på statliga muséer skapar osund konkurrens. Visst, det lär finnas drygt 1700 museum i Sverige, som omsätter drygt fem miljarder och sysselsätter runt 6000 årsarbetskrafter. De flesta av dessa är privata eller föreningsdrivna och beroende av att ta inträde. Dock lär det knappast vara några privata aktörer som funderar på att ta upp kampen med livrustkammaren eller Nationalmuseum. För att på ett bra sätt förvalta det gemensamma kulturarvet finns det behov av att ha vissa institutioner i statlig regi och med subventionerade kostnader för allmänheten. Det borde även borgerliga politiker inse.
Nej, det bästa argumentet för inträdesavgifter är samma som vänsterns eget – att tillgängliggöra kulturarvet för fler. För man kan verkligen ifrågasätta om slopade entréavgifter på statliga muséer är det mest träffsäkra sättet att nå målet. Flertalet av muséerna ligger ju i centrala Stockholm. De grupper som får mest ekonomisk utdelning av reformen blir storstadens redan privilegierade kulturkonsumenter samt inresta turister från länder som Tyskland, Kina och USA. Dessa hade lika gärna kunnat betala för sig.
De 80 miljoner som den rödgröna regeringen satsade årligen på gratis inträden hade i stället kunnat användas för att nå skolbarn i förorter och glesbygd. Och de muséer som får hål i budgeten kunde ha använt resurserna till att förvalta och lyfta fram befintliga samlingar samt skapa fler publikdragande utställningar.
Därför är det rätt av regeringen att bara behålla avgiftsfritt för barn och ungdomar. Vuxna som jobbar eller tillresande turister ser det nog som naturligt att betala en avgift. Om inte annat så för att finansiera de merkostnader som kommer med många besökare. Sist men inte minst är det en signal om att kulturarvet faktiskt har ett värde.