Kungahuset är mer än en samlande kraft – den är ett förkroppsligande av Sverige som nation.
Nästa år är ett speciellt år för den svenska monarkin och att då inte kosta på sig att fira vore värsta sortens dumsnålhet. Därför är det helt rätt av regeringen att öka apanaget.
Den populära tv-serien The Crown hade nyligen premiär för en femte säsong på strömningstjänsten Netflix. Serien kretsar kring den nyligen avlidna drottning Elizabeth II av Storbritannien och har i sin skildring av hennes liv kommit fram till 1990-talet.
Säsongens första avsnitt handlar bland annat om kungaskeppet Britannia som togs i bruk 1954. Fyra decennier senare var det uppenbart att skeppet var i behov av omfattande underhållsarbete och i serien skildras samtalen kring i vilken mån en sådan investering kunde motiveras av de politiker som fått i uppdrag att handskas med skattebetalarnas pengar.
Huruvida de utgifter som en monarki medför är försvarliga, är således ett trätoämne som inte är unikt för Sverige. Men åtminstone i vårt land förefaller det som att det hela ofta är en skendebatt. Påståendet att vårt kungahus kostar för mycket pengar, är för det mesta bara en förklädd kritik av monarkin som institution.
När finansminister Elisabeth Svantesson (M) för en knapp vecka sedan presenterade regeringens budget, framkom att apanaget – de pengar som ska täcka kostnaderna för kungahusets representation – höjs med drygt 18 miljoner kronor.
Reaktionerna lät såklart inte vänta på sig. Kritiker menade att detta var oförsvarligt givet de bistra ekonomiska tiderna. ”Finns det inte andra familjer som behöver de här pengarna mer” var en retorisk fråga som ställdes på finansministerns pressträff. En sådan formulering kan ge sken av att apanaget är medel som går rakt ned i statschefens egna fickor, men så är alltså inte fallet.
En stor del av det höjda anslaget kommer att gå till säkerhetshöjande åtgärder vid de kungliga slotten vilket är angeläget. Men pengar kommer även att användas för att på olika sätt fira jubileumsåret 2023.
Nästa år det 50 år sedan kung Carl XVI Gustaf blev vår regent. Ingen annan svensk monark har suttit längre på tronen och självklart bör det uppmärksammas. Kungaparet kommer bland annat att besöka Sveriges samtliga 21 län. De börjar i Nyköping i februari och avslutar i Karlstad den 7 september.
Vi får även högtidlighålla att det är 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung i Strängnäs den 6 juni – det datum som blivit vår nationaldag. Därför kommer nationaldagsfirandet nästa år att bli ovanligt stort. Även den mest inbitne republikanen måste kunna se värdet i dessa festligheter.
Men de båda jubileerna hänger naturligtvis ihop. Ett Sverige utan en kung eller drottning är svårt att föreställa sig. Det vore som ett USA utan en president, eller Vatikanstaten utan en påve. Visst går det att förhålla sig till som ett tankeexperiment, men på ett känslomässigt plan är det nästan otänkbart. Monarkin är en så omistlig del av vår nationella identitet, att ett annat statsskick vore att i grunden omdefiniera vad Sverige är för ett slags land.
Givetvis medför ett kungahus kostnader, men utslaget på landets samtliga medborgare är de fortfarande försumbara. Och sett till vad vi får tillbaka är det en god investering, även i tider av inflation och lågkonjunktur.