Olof och Otto sprider hopp – för diabetesforskningen: ”Vi kör livet”

Olof Wretling är komiker, regissör, Bäst i test-vinnare, berättare – och diabetespappa.

När diagnosen landade i familjen för tio månader sedan ändrades mycket, men inte allt.

– Vi kör livet! säger Olof Wretling.

På söndag kväll hyllar han både livet och forskningen i den stora, tv-sända Diabetesgalan.

Vi ses en dag på höstlovet efter en Festis-natt.

Det betyder inte kalas.

Istället handlar det om att hålla blodsockret på rätt nivå.

– En diabetesmamma och en diabetespappa får gäspa. Jag brukar likna det med att återvända till småbarnsåren – bruten sömn. Det finns det perioder med nätter som är lika bra som förut, men det finns också nätter som är precis som under småbarnsåren, säger Olof Wretling.

Kastas rakt in

Men medan vaknätter är något alla vet kommer om man får barn, är diabetesdiagnosen något som bara ramlar in.

Alla kan drabbas, ingen vet varför.

– Vi diabetesföräldrar kastas rakt in i en utbildning i att ta hand om omvårdnaden för våra barn, och det är aldrig något man blir klar med. Därför är man hela tiden i sjukdomen, konstaterar Olof Wretling.

För tio månader sedan fick sonen Otto, 10, sin diagnos: diabetes typ 1. Även om tekniken har gått framåt massor, med appar, pumpar och pennor, innebär diabetes typ 1 fortfarande stora krav på att hålla koll.

”Ständigt balanserande”

– Det är ständigt ett balanserande. En festisnatt är att man blir låg, att blodsockret går ner. Då får man vad man kallar en känning och då har man för mycket insulin i kroppen kontra blodsocker och blir låg. Då behöver man någonting för att komma upp. Om det låga värdet fortsätter att sjunka kan man hamna i ett kritiskt läge och där vill man inte hamna, säger Olof Wretling.

En Festis kan vara ett sätt att parera värdena, men vad som krävs beror också på vilket håll kurvan är på väg. Inte bara kost påverkar utan också rörelse, stress, om man är förkyld, hur mycket man sovit...

Påverkar hela livet

– Diabetes typ 1 kräver sin uppmärksamhet och tid, om man ska kunna sköta om den, vilket man bör, måste och ska. De brukar säga att det tar ett år att lära sig sjukdomen, men en del av det är att det inte går att lära sig sjukdomen, säger Olof Wretling.

Diagnosen har blivit en omställning för hela familjen.

– Många av de sakerna får en träff i vem man är själv. Ska man göra ett bra diabetesjobb som pappa hemma kräver det att man läser på om sjukdomen och där har jag personligen en stor nyfikenhet. Jag tycker om att läsa om sjukdomar och tycker mycket om att sätta mig in i det och är personligen nyfiken och intresserad av den senaste forskningen. Det är inget betungande. Det är inte som att skrapa huset och måla om, säger Olof Wretling.

Som ett teaterprojekt

En generellt flexibel inställning till hur vardagen ”ska” vara har också underlättat.

– Vi tycker om att laga mat och är inte rädda att prova ny mat och vi är också en familj som förstår, accepterar och tycker det kan vara spännande med flexibilitet. Det finns ingen stönighet att livet måste vara som det var innan. Det kan också finnas ett omfamnade av att nu ser det ut så här, nu måste vi leva på det här sättet. Det kanske har att göra med att man är drillad i teatern, turnerandet och frilansandets värld, funderar han.

– Vi kör det här som ett projekt, det är som en premiär för oss, ett teaterprojekt. Problemet är att det är en ny premiär varje dag. Vi hoppas att det till slut ska bli ett sidoprojekt. Vi är nog på väg dit och vi närmar oss det där året också. Nu måste livet in också.

Inte huvudprojektet

Han framhåller att allt faktiskt inte ska kretsa kring diabetesen.

– Det gäller nog också att leva ett liv där diabetesen får haka på och man inte lever efter diabetesen. Diabetes för en familj kan vara ett huvudprojekt. Jag skulle lätt kunna sitta hela dagarna och hjälpa Otto att få helt perfekta kurvor, men jag kan också till slut ta ett beslut att nu måste jag göra någonting annat också.

Det gäller i högsta grad också Otto.

– Tio dagar efter att Otto blivit utskriven från lasarettet satt vi i en hänglift i Stöten. Vi kör livet. Nu är han ute och leker med sin polare.

”Ska kunna göra det han vill”

Vi resonerar kring vikten av att få vara ett ”vanligt barn”, med ett ”vanligt liv”, men landar i att det är svårt att bestämma vad som egentligen är vanligt.

– Det finns inga vanliga barndomar. Om man säger att man ska kunna äta som alla andra, hur äter alla andra? Och vill man äta som alla andra? Det vanliga bor väl i att han ska kunna göra det han vill. Kunna vara ute med sin kompis – tekniken gör att jag kan sitta här, jag behöver inte låtsas vara ute och köra med bilen och spionera på honom! säger Olof Wretling.

När andra kollar Instagram eller Twitter kan Olof istället följa Ottos blodsocker via en app och även göra justeringar på distans. Han kan fortfarande åka på turné, vilket han gör flitigt i höst och vinter med föreställningen Kaffet.

Koll med 100 mils distans

– Säg att jag är på turné och så är jag uppe i Skellefteå och spelar. Då har jag ganska mycket tid före en föreställning och appen funkar lika bra i Skellefteå som från övervåningen. Vi får samma information, lika snabbt, trots att det är 100 mil mellan oss. Jag kan ta hand om det på dagarna då helt och hållet när Sofia är på jobbet, kommunicera med skolan och så.

För ett år sedan hade Olof Wretling högst genomsnittliga kunskaper i ämnet, men numera är han en mycket påläst diabetespappa.

– Jag lovade Otto två saker när han fick sin sjukdom. Det var att vi skulle få en bra start och att jag skulle dammsuga världen på forskning.

Därför vet han att Sverige ligger bra framme i forskningen, men också att det är långt kvar. Att ställa upp i Diabetesgalan, som sänds den 13 november, är ett sätt att bidra.

”Vilka krigare de är”

– I och med att man är en insatt diabetespappa, vet jag vilka krigare Otto och hans jämnåriga med diabetes är och vad de rent medicinskt måste göra – det anses vara den mest omfattande sjukdom vi sköter själva utanför ett sjukhus. Jag vill hjälpa till att dra in till forskningen och låta sig inspireras av den fantastiska resan som Barncancerfonden och cancern gjort, där vi har statistik som är så underbart glad att läsa. Tänk om jag pyttepyttelite kan vara med och bana väg för den typen av utveckling!

”Wow – kan det vara så här”

Han jämför också med hur behandlingen av astma utvecklats.

– Jag är uppvuxen innan astmasprejen fanns. Jag kommer aldrig att glömma första gången jag tog en inhalator och helt plötsligt var det som att någon lättade på ett skärp. Wow! Shit! Kan det vara så här! Jag kan ju också springa över en äng på somrarna och gena över potatislandet utan att behöva lägga mig i sidoläge. Om jag fantiserar kanske man kan ta bort det farligaste delarna med diabetes och kanske man till och med kan få utrustning som gör att man inte behöver lägga så mycket jobb för att hamna inom målvärdet?

Hypokondri och oro

Att vara diabetesförälder är att leva med ett stort ansvar och med tiden kommer Otto själv att axla en större del av det. Det får ta sin tid, menar Olof.

– För mig är det ingen seger att Otto ska räkna kolhydrater själv innan jul utan det ska han erövra när han vill.

Han tycker heller inte att han som diabetespappa är särskilt oroligt lagd.

– Det är så märkligt. Jag har berättat så mycket om min hypokondri och oro, men den är ju bara inför saker som inte är konkreta. Jag var jätteorolig inför corona när man inte visste vad corona var, men när man vet, blir jag oerhört pragmatisk. ”Här gäller det att inte slicka varandra i ansiktet”.

Men tror du att du som pappa kommer att orka släppa taget, säg när han flyttar hemifrån, eller kommer du att ringa och kolla?

– Mitt mål är att när Otto går ut gymnasiet, då ska diabetes vara en helt annan sjukdom och kanske till och med inte ens finnas!