Mikaela Åhlin-Kottulinsky har verkligen hamnat rätt. Att tävla med sin bil är det bästa hon vet. Men som kvinna i en mansdominerad sport har hon ibland behövt kämpa för att bli accepterad och respekterad.
Som barn hade Mikaela Åhlin-Kottulinsky en dröm om att få upptäcka världen genom motorsporten. Inte så konstigt kanske med föräldrar som båda var aktiva rallyförare.
I dag lever hon den drömmen. För några veckor sedan kom hon hem till Karlstad efter ett intensivt tävlande i USA och Chile och snart bär det av utomlands igen.
Det är mycket event, jobb med sponsorer, digitala möten och annat. Men när jag väl tävlar känner jag att det är värt allt.
– Själva tävlandet är kanske fem procent av allt jag gör. Du ser inte hela bilden av en racingförare om du följer sociala medier. Det är mycket event, jobb med sponsorer, digitala möten och annat. Men när jag väl tävlar känner jag att det är värt allt.
Det började tidigt. Mikaela Åhlin-Kottulinsky var sex år då hon testade gocart för första gången.
– Pappa lade en kloss på gaspedalen för att jag skulle nå ned. Tyvärr nådde jag inte bromsen så det slutade med att jag körde in i en stolpe, minns hon med ett skratt.
Efter gymnasiet hade motorintresset vuxit så pass att hon tackade ja till ett erbjudande om att delta i en större uttagning i Tyskland för att främja kvinnor inom sporten. Hon kom tvåa, fick möjlighet att fortsätta tävla – och där började karriären på riktigt.
Med åren har jag gjort bra ifrån mig och haft ett bra team. Jag har nått den respekten, men det har tagit tid.
Sedan flera år är hon Sveriges främsta kvinnliga racingförare och en stor profil i en bransch som är tämligen mansdominerad.
– Jag kan bara utgå från mina egna erfarenheter men jag upplever att jag i vissa fall fått kämpa hårdare för att bli accepterad och respekterad som kvinnlig förare. Med åren har jag gjort bra ifrån mig och haft ett bra team. Jag har nått den respekten, men det har tagit tid.
Alla transporter till tävlingsplatserna runt om i världen sker med båt i stället för flyg som är det vanliga. Och det görs också insatser på de platser vi kommer till. När vi tävlade i Senegal förra året planterade vi en miljon mangroveträd.
I år tävlar hon tillsammans med racingkollegan Johan Kristoffersson i klassen Extreme E där man kör i terräng med elbilar. De leder just nu det internationella mästerskapet som avslutas i Uruguay i slutet av november. Och med elbilar kommer vi in på något som är oerhört viktigt för Mikaela Åhlin-Kottulinsky – miljöengagemanget.
Som 15-åring körde hon elmoped och var noga med att familjen skulle sopsortera. I dag försöker hon göra så klimatvänliga val det bara går, i både stort och smått, och det är därför hon har valt att satsa på racing med elbilar. Tävlingarna som går under namnet Extreme E präglas av klimatmedvetande.
– Alla transporter till tävlingsplatserna runt om i världen sker med båt i stället för flyg som är det vanliga. Och det görs också insatser på de platser vi kommer till. När vi tävlade i Senegal förra året planterade vi en miljon mangroveträd. Jag älskar att köra bil och jag älskar själva tävlingsmomentet, men med det här känner jag att jag bidrar på så många andra plan.
En stor del av utvecklingen mot elbilar sker just inom motorsporten, framhåller Mikaela Åhlin-Kottulinsky.
Men saknar man inte motorljudet just vid tävling?
– När jag själv kör har jag sådant fokus att jag inte tänker på det, säger hon och skrattar.
– Man hör annat, däcken, det mekaniska. Men jo, det är absolut en annorlunda upplevelse. Det måste ju ske en förändring. Och förresten är accelerationen sjukt mycket snabbare än med vanliga bilar.
En Extreme E-bil har en topphastighet på omkring 200 kilometer i timmen. Det låter kanske inte så galet fort men på de underlag man tävlar på, där bilen ibland lyfter från marken, upplever man verkligen att det går undan, intygar hon.
Ändå är hon inte rädd.
– Nej men jag har förstås respekt för det jag håller på med. Man måste känna sin förmåga och vilka begränsningar man har. Och inte gå utanför det.
Och när jag åker och känner att jag är ett med bilen, det är världens lycka! Det blir som en bubbla, bara jag, bilen och vägen.
Mikaela Åhlin-Kottulinsky får frågan om vad hon tänker göra efter tävlingskarriären. Det har hon egentligen inte funderat på. Hon gillar att jobba med event så kanske något som har med det att göra. Men nu är det fullt fokus på det bästa hon vet – att tävla.
– Hela grejen är så rolig, att vara ett team där alla gör sitt yttersta. Och när jag åker och känner att jag är ett med bilen, det är världens lycka! Det blir som en bubbla, bara jag, bilen och vägen.
Mikaela Åhlin-Kottulinsky
Fyller: 30 år den 13 november.
Gör: Racingförare.
Bor: Karlstad.
Familj: Mamma Susanne, pappa Jerry och storebror Fredrik (samtliga engagerade inom motorsport).
Om att fylla 30: ”Jag känner att jag är på en bra plats i livet och det är fantastiskt att kunna leva på min sport.”
Så firar hon födelsedagen: ”Med mina närmaste vänner och min familj.”
På fritiden: ”Jag funderar på att prova på golf, göra något lugnare. Det är alltid full fart annars i mitt liv. Jag håller på med grejer och har svårt att ta ledigt. Häromdagen försökte jag vila, men det slutade med att jag storstädade.”
Om racingträning: ”Det är dyrt. En träningsdag med Extreme E-bilen kan kosta en halv miljon så det blir kanske en sådan dag per år.”