För en tid sedan lanserade politikerna, Våra Valda Välgörare (VVV) ett högkostnadsskydd för drivmedel. Varje fordon, läs bil och dess registrerade ägare, skulle villkorslöst tilldelas 1 000 kronor, såväl till premium som skorvar och stillastående skrothögar. Sparincitament eller anknytning till verklig kostnad fanns inte alls på den kartan. Lyckligtvis antogs inte förslaget. Av senare förslag att döma var nog inte förslaget tillräckligt korkat.
Första skyddet för höga elkostnader kom sen. Det utgick med lika belopp per förbrukad kilowattimme (kwh) under föregående perioder till alla landets abonnenter utan beaktande av att landet består av fyra marknader, områden ett till fyra, med kraftigt divergerande prisbildning. Många abonnenter, ofta storförbrukare, hade inte heller haft ökade kostnader då de har fastprisavtal. Det ledde till att abonnenter kunde få ut mer högkostnadsskydd än sina verkliga kostnader. Man fick alltså betalt för varje förbrukad kwh. Sparincitament!? Snarare anledning att förbruka mer med ännu högre elkostnader som följd. Man kompenserades ju med råge i efterhand. Att minska förbrukningen i efterhand torde dessutom vara omöjligt. Detta förslag antogs dessvärre. Förkorkningsnivån nådde här en verkshöjd tillräcklig för VVV att kunna anta förslaget.
Det senast lanserade förslaget liknar i mycket det föregående. Men omfattningen, beloppet sticker verkligen ut. Statliga Svenska Kraftnäts AB anses på grund av höjda elpriser ha tillförts cirka 90 miljarder kronor i övervinster varav 55 miljarder kronor planeras återföras till abonnenterna, ett belopp som nästan motsvarar en försvarsbudget. Kvalifikation för tilldelning är förbrukning under perioden oktober till september (12 månader) före planerad utbetalning. Stödet begränsas dock till områdena tre och fyra. Bedömare anser att bolag som ofta har fastavtal kan komma att kvittera ut 100-tals miljoner utan att ha haft några merkostnader alls. Skogsindustrin räknar med att kunna lyfta mer än en miljard kronor. För egen del anser jag att förslaget till varje pris måste stoppas.
VVV:s strategi tycks vara snabb och enkel kompensation på precisionens bekostnad; snabbt, enkelt men fel. En sådan lättsinnig hantering av allmänna medel vid sådana belopp undergräver förstås allt förtroende för VVV.
En alternativ strategi är att ta tid på sig och utgå från abonnenternas verkliga fakturor; lite senare utbetalning men rätt, vilket rimligen de flesta skulle föredra. Kunde man också knyta skyddet till aktuell och framtida förbrukning, vilket givetvis är möjligt, skulle det finnas skäl för abonnenterna att minska elförbrukningen och de negativa effekterna på samhällsekonomin skulle begränsas.
Samma sorts skjutande från höften som förekom för stödet under pandemin hade man hoppats slippa.
Roade mig vid ett tillfälle att se på statistiken över befattningar inom samhällsvetenskaperna. Antalet professorer steg 2001-2021 från 645 till 1 404 (218 procent). Man kunde hoppas och tro på någon grad av spillover-effekt. VVV tycks i sin maktutövning i stället gått i motsatt riktning. Politikers beslut har under perioden blivit mera kortsiktiga, opportuna och populistiska. Nationalekonomer kritiserar ofta förslag och beslut, så även i ovan behandlade fall. Icke desto mindre anser sig många av VVV vara ekonomer. Lika fullt tillämpas få av nationalekonomins teorier, metoder, modeller och verktyg. Man avstår eller missar därigenom möjligheter en masse. Beträffande statsbudgeten har man infört bestämmelser som gjort att den mera liknar en hushållsbudget, balans- och överskottskrav till exempel. Utan att förringa ämnet hemkunskap undrar man om det kan vara avsnittet hushållsekonomi i hemkunskapen som poppar upp eller är det bara så att det som fastnade av nationalekonomin var missuppfattningarna? Men låt oss inte misströsta. Sveriges förste professor i nationalekonomi 1741 i Uppsala, Anders Berch, skrev i sin Stora Lärobok även han om triviala ting. Han skrev om hur läkemedel skulle förvaras och hur gatusopningen skulle ordnas. Det var förstås för sådär en 300 år sedan.
Gåtorna och paradoxerna inom politiken upphör aldrig att förvåna.
Kjell-Arne Kolthoff