Värmlänning ger Tomas Ledins klassiker ny kostym: ”Extremt emotionellt”

Tidigare i år firade Tomas Ledin 70 med en utsåld konsert i Avicii Arena och ett besök i Mariebergsskogen i Karlstad.

Nu släpper han 15 låtar ur sin 50-åriga karriär i versioner som ligger långt från originalen. "Sommaren är kort", "Just nu" och "En del av mitt hjärta" hör till låtarna som fått en ny kostym av värmlänningen Peter Nordahl.

Det är två hyfsat morgonpigga män som kopplar upp sig till ett skärmmöte. Senhöstens bleka färger och snålblåst härjar utanför, men med varsin kopp stärkande kaffe blir det ett engagerat samtal om ett väldigt speciellt musikprojekt. Det märks att de båda har fått kliva in i ett ovanligt sammanhang, de har fått iklä sig nya, intressanta kostymer. Popikonen Tomas Ledin får sjunga till en 70 man stark symfoniorkester och dirigenten och arrangören Peter Nordahl har skapat helt nya arrangemang till popklassiker som "Sommaren är kort", "Blå, blå känslor" och Melodifestivalvinnaren "Just nu".

– Det är en dubbel känsla, börjar Tomas Ledin i ett försök att greppa upplevelsen.

– Speciellt när det gäller de mer välkända låtarna.

Musiken är så välbekant, men sammanhanget är helt nytt.

– Samtidigt har vi varit väldigt måna om att inte bara ta med de mest kända låtarna, fortsätter Tomas Ledin.

– Hälften av låtarna är okända för en bredare allmänhet. Mest för att visa på saker jag har skrivit genom åren som inte har lyfts fram så mycket.

Brottarhits varvas med mer udda låtar som till exempel "Ä lu oäten" från Tomas Ledins album "Höga kusten", som ursprungligen spelades in med folkmusiker.

– Det är ett 50 år långt artistskap, vi ville ha med musik från varje decennium, förklarar Peter Nordahl.

Tidigare har han bland annat gjort en liknande resa med Sven-Bertil Taube över fem album och med Håkan Hellströms skiva "Illusioner".

– Först gjorde jag en lista på 30 av Tomas låtar, som kokades ner till 15. Urvalet föll sig naturligt.

Inte många som vågar

Det var Peter Nordahl som för två år sedan tog initiativet till samarbetet som går under namnet "Symphonia". Musiken är inspelad tillsammans med Kungliga Filharmonikerna – till stora delar live – och i helgen firas albumet med två konserter på Konserthuset i Stockholm.

– Det är spännande, tycker jag, att lyfta in pop och visa i ett symfoniskt sammanhang. Det är en häftig känsla att få lajja med hela orkesterpaletten och se vad som händer. Tomas känns som en självklar artist för det här, han klarar av att gå på den röda matta som det innebär att sjunga till en orkester. Det är inte många som fixar det. Eller som överhuvudtaget vågar göra det, fortsätter Peter och konstaterar med ett lättat leende:

– Ett sådant här projekt kan ju faktiskt både hjälpa och stjälpa en artist.

Detsamma gäller även för en arrangör – många av de här låtarna är inpräntade i det svenska medvetandet, är du nervös inför hur de ska tas emot?

– Det är såklart nervöst, men om jag inte trodde på det till fullo skulle jag aldrig göra det. Att alla har ett förhållande till musiken ser jag mer som en morot, samtidigt är det här först och främst något jag har gjort för Tomas och mig.

Den första låten som de tog sig an var "Sommaren är kort".

– Tomas var först tveksam till ta med den. Det är en låt som alla kan utan att ha lyssnat på den. Den är en del av den svenska låtskatten, av svensk popkultur. Men jag fick direkt tydliga idéer om hur det skulle kunna låta, det var bara att bejaka det.

Tomas berättar om förutsättningarna.

– Jag var tydlig med Peter från första början att det här inte fick bli ett projekt där vi bara lägger lite stråkar på mina låtar. Det skulle vara totalt ointressant. Nej, jag ville att det skulle vara all in och utifrån symfoniorkesterns premiss. Alltså att jag går in i den världen, snarare än att orkestern går in i min. Jag tackade ja till projektet främst för att jag hyser sådan respekt för Peters konstnärskap – som musiker, dirigent och arrangör. Det gjorde det så lockande.

Han drar handen snabbt genom luggen.

– Jag har inte tagit med mig några trummisar, gitarrister eller basister! Peter har fått göra sin grej med mina låtar, det var förutsättningen.

En rent praktisk fråga Tomas, du som van hantverkare med en Telecaster på magen och en bastrumma i ryggen – var det svårt att hitta tajmingen för sången i Peters arrangemang som ju inte följer någon klassisk fjärdedelstakt?

– Äsch det var jätteenkelt, jag har tajmningen i mig.

Han fortsätter med ett leende.

– Nej, det var oerhört svårt! Men det var en del av utmaningen – som både var lockande och inspirerande, samtidigt som jag var rädd för den. Jag har sysslat med musik i hela mitt vuxna liv och skrivit och sjungit låtar – det här blev ett helt annat sammanhang. Tempona böljar, några av låtarna har en helt annan takt än jag är van vid.

Balladen "Blå, blå känslor" har till exempel här blivit en vals.

– Det ställer höga krav på en kille som sjungit den i fyrafjärdedelstakt i fem decennier! Det är ett helt nytt förhållningssätt till att sjunga. Roligt! Jag har verkligen fått vara på tårna och skärpa till mig ordentligt.

I Peter Nordahls arrangemang växer nya stämningar fram i Ledins låtar.

– Peter sätter ljus på andra känslor än de man vanligtvis förknippar med vissa låtar. Som med "Sommaren är kort" – i Peters arrangemang är det större tonvikt på textraden "hösten kommer snart". För mig som sångare blir det en helt annan berättelse som ska fram. Jag har fått tänka till kring många av mina sånger som jag har levt med väldigt länge. Och hittat andra kvalitéer i dem. En fantastisk resa.

"Fick en klump i halsen”

"Naken", "Den stora tystnaden" och "Höstvals" är några av de mer undangömda sångerna som här ställs i nytt ljus. I flera fall har Tomas Ledin upptäckt nya bottnar i sin musik.

– Rent artistiskt har det varit utvecklande. En del låtar hade jag glömt bort och fick återupptäcka. Låten "Naken" har jag aldrig spelat live till exempel. Den är från tidigt 80-tal, och det var intressant att konfronteras med en yngre upplaga av mig själv – ”aha, hade jag sådana reflektioner när jag var runt 30, oj så sårbar och öppen jag verkar ha varit då”.

Tomas Ledin och Peter Nordahl resonerar sig fram till att bra låtar klarar av att stöpas i vilken form, vilken genre som helst.

– Jag har varit mer orolig för min sång än för att låtarna ska hålla. Sången var den stora utmaningen – så här i efterhand tycker jag att jag sjunger på ett annat sätt här. Paletten av stämningar och färger som en symfoniorkester kan bjuda på, den ställer ännu högre krav på mig som sångare att vara nyanserad.

Det blev känslosamt när Tomas för första gången fick höra Peters versioner.

– Vanligtvis när jag kör med mitt rockband så slår vi an en ton, ett mood och så håller vi fast vid det under hela låten. Med en orkester är dynamiken i det emotionella uttrycket mycket större. Första gången jag hörde Peters arr fick jag en klump i halsen, det kom fram känslor i musiken som jag inte upplevt tidigare. Jag blev alldeles tagen.

Efter några sekunder han upp i ett avväpnande leende.

– Nu ska jag inte plussa Peter för mycket, han blir så jäkla kaxig!

– Skämt åsido, när jag stod i rummet med de 70 musikerna i orkestern och sjöng... Det blev extremt emotionellt.

"Punkigare än punkigast!”

I Peter Nordahls tappning rymmer Tomas Ledins musik både det stora vemodet, fjäderlätta vårkänslor och de böljande stormarna.

– Det finns inget mer dynamiskt instrument än en orkester, menar Peter Nordahl och får en medhållande nick från Tomas Ledin.

– Man kan spela det allra svagaste och vräka på det allra starkaste. Det går att spela fint och fult, det går att vara punkigare än punkigast! Och skirare än himlen.

Albumet "Symphonia" rymmer drygt 70 minuter musik och för Peter Nordahl har det handlat om att bygga små rum i varje låt.

– En vers har sin stämning, en refräng har en annan. Musiken skiftar färg hela tiden. Det finns spår av fransk berättartradition i några av Tomas låtar, deppig man går längs en strand typ, och det är tacksamt att färglägga det med en orkester. Det finns ett berättande i musiken som orkestern kan förstärka.

I arbetet söker han sig gärna utanför trygghetszonen.

– Jag experimenterar, ibland spelar musikerna olika taktarter samtidigt. På några av de mer rökiga rocklåtarna, som "Just nu", kan vi behålla tuffheten och pondusen genom att arbeta med taktskiften. Och samtidigt behålla känslan av ett orosmoment i låten, något som skaver. Så fort jag har fått en känsla av trygghet i musiken har jag söndrat den. Intuitivt.

– Det finns en känsla av impressionism i Peters sätt att jobba, skjuter Tomas in.

– Vilket är väldigt tilltalande. Musiken är färggrann.

De beskriver ett välfungerande samarbete.

– Vi har en bra dynamik mellan oss känner jag, menar Tomas och Peter nickar och diskuterar slutresultatet.

– Ja, vi har låtit musiken ta tid på sig. Det är skönt att låta vissa partier i låtarna andas, det kan vara ett mellanspel eller ett intro. Även om det kan låta skitflummigt ibland, så upplever jag att det sätter stämningen. Det hjälper lyssnaren rent mentalt och förstärker innehållet i texten.

– Jag har fått ett nytt förhållande till mina låtar, säger Tomas.

– Flera av sångerna har här gjorts i de bästa versionerna.

Det låter som början på ett fortsatt samarbete?

– Ja, det här ger mersmak, det ska gudarna veta. Verkligen. Vi får se vad vi hittar på.