Regeringen har valt en stram linje för mandatperiodens första budget. Det är sunt att hantera statens resurser särskilt varsamt i vårt ekonomiska läge. Men att vara sparsam även gällande inflationsdämpning är kontraproduktivt.
Finansministerns traditionella budgetpromenad utfördes i år med en entusiastisk kortege. Det var förvisso inte regeringens vänner, utan grälla klimataktivister svajandes med dramatiska plakat, men Elisabeth Svantesson (M) lät sig inte beröras. Hon verkade nöjd med sitt arbete, och till stor del är det också förtjänt.
I regeringens budget finns det en del uteblivna satsningar. Bland annat blir det ingen sänkt skatt på arbete och pension eller på ISK-sparande för detta budgetår. Drivmedelspriserna verkar också bara sänkas på marginalen. Det har förargat vissa på högerkanten, som hoppades på mer offensiv ekonomisk politik av det slag som lovats genom Tidöavtalet.
Att denna budget skulle föranleda en svekdebatt verkar i det närmaste ofrånkomligt i och med regeringspartiernas vidlyftiga löften innan valet. Men det är egentligen rätt synd. En sund höger värderar skattesänkningar högt, men inte högre än ordning och reda i statsfinanserna. Finansministern gör rätt bedömning när hon väljer att skapa sig ett reformutrymme som mycket väl kan behövas om det ekonomiska läget förvärras ytterligare – vilket mycket pekar på att så också kommer ske.
Men även om Svantesson förtjänar visst beröm för hennes förmåga att prioritera bort mindre viktiga satsningar, deras popularitet bland de egna leden till trots, bör man kritisera att även inflationsdämpande åtgärder prioriterats bort. Det rör sig allra främst om att ISK-skatten inte sänks.
Argumentet mot skattesänkningar under hög inflation är att det riskerar spä på konsumtionen. Att mer pengar frigörs och därmed sätts in omlopp. Men det är svårt att tänka sig att billigare sparkonton skulle leda till att mindre pengar förs över till samma konton. Om det blir mindre dyrt att spara pengar så skulle givetvis fler vilja lägga undan en slant varje månad.
Även de uteblivna sänkningarna på drivmedelskostnader utgör ett missat tillfälle att bedriva inflationsdämpning. Priserna måste pressas ned. I och med att drivmedelskonsumtionen för de flesta är statisk, det vill säga att man är tvungen att använda sin bil lika mycket oavsett bensinens pris, vore en prissänkning just här inflationsdämpande. Att även radikalt sänkta priser på drivmedel var ett vallöfte för tre av fyra Tidöpartier gör det möjligtvis lite genant att regeringen enbart lyckats få till en sänkning med ynka 14 ören.
Med detta sagt finns det mycket gott att hitta i budgeten. Och framför allt är det glädjande att rätt mycket inte finns med. Att finansministern inte faller för frestelsen att försöka spendera sig ur en kris är uppmuntrande. Men hon bör akta sig för att säga nej för sakens skull. Till nästa budget bör regeringen också våga säga ja till det Tidöavtal som de trots allt förbundit sig till.