Ni har säkert hört eller läst om den fantastiska Dalbyordboken, eller som den benämndes på SOFI (Språk- och folkminnesinstitutet i Uppsala): ”Ordbok över det värmländska Dalbymålet av Karl L:son Bergkvist”.
Dialektorden samlades in i mitten av 1900-talet av ovan nämnde Karl, skogsarbetare från Brattmon, och bearbetades av Sysslebäcksbördige forskaren Jacob Jacobsson på nämnda institut i Uppsala (tidigare benämnt ULMA och senare ISOF).
Denna stora ordskatt kopierades i tre exemplar, varav två blev kvar i Uppsala och ett sändes till biblioteket i Sysslebäck. Där upptar de 13 volymerna nära en meters bredd i sin hylla.
De båda männens ihärdiga arbete pågick åren 1948–68 och resulterade i ett färdigt handskrivet manuskript med ett omfång av cirka 24 000 uppslagsord. Till de flesta orden följde böjningsmönster, ordförklaring och ett antal språkexempel. Ordlapparna kopierades på blad i folioformat och bands ihop i bokform i 13 volymer. Denna stora ordskatt kopierades i tre exemplar, varav två blev kvar i Uppsala och ett sändes till biblioteket i Sysslebäck. Där upptar de 13 volymerna nära en meters bredd i sin hylla.
Jag satt där ibland och bläddrade och hakade upp mig på att uttalet var skrivet med för mig okända skrivtecken. Det var en fonetisk skrift som kallades landsmålsalfabetet och som användes för att få fram alla tänkbara skiftningar i uttalet. Läsningen blev onekligen jobbig, och jag led med de två upptecknarna som antagligen inte skulle få någon större läsekrets av sitt mastodontverk.
...via Värmlandskooperativen och andra aktörer kunde jag starta Kulturkoppra med huvudsaklig uppgift att transkribera Dalbyordboken till en mer läsvänlig fonetisk skrift. Ett andra mål var att också få den inläst.
En kort tid därefter studerade jag Nordiska språk för Börje Tjäder på universitetsfilialen i Karlstad, och där ingick en försvarlig dos fonetik. Bland annat studerade vi landsmålsalfabetet, och nu öppnades Dalbyordboken på allvar för mig. Året efter anordnade läraren Ingvar Larsson en kurs i ämnet i Sysslebäck, detta för att få upp intresset för Dalbyordboken. Här såddes ett frö i mig som låg och grodde ända fram till mitten av 1990-talet. Då fick jag under några år gå ner lite i arbetstid på skolan, och via Värmlandskooperativen och andra aktörer kunde jag starta Kulturkoppra med huvudsaklig uppgift att transkribera Dalbyordboken till en mer läsvänlig fonetisk skrift. Ett andra mål var att också få den inläst.
Till detta behövdes förstås goda medarbetare, och lyckosamt nog fanns sådana att tillgå på grund av dåtidens brist på arbete. Carina Berglund blev en oersättlig arbetskraft med goda datakunskaper och stor arbetskapacitet. Tove, Berit och andra medhjälpare gjorde stora insatser.
Jag berättade för Knut Warmland vad jag hade för planer. ”Vet du vad du ger dig in på?” undrade han, som hade sett det digra verket. Jo, jag hade nog en aning men tordes inte tänka för mycket.
Med Runes oumbärliga hjälp arbetade jag fram en lättläst översättning från landsmålsalfabetet.
Det blev en del resor till institutet i Uppsala. Där stöttade man projektet med lovord och intyg, och EU-medel blev en oumbärlig hjälp.
”Åh, den vackra Dalbyordboken”, sa Gunnar Nyström, som satt och basade över Ordbok över Sveriges dialekter. Högste chefen Sten Söderström gav sitt bifall liksom tillträdande chef Mai Reinhammar. Mer support kom från Lars Bleckert och framför allt Rune Västerlund, som förestod språkliga avdelningen. Med Runes oumbärliga hjälp arbetade jag fram en lättläst översättning från landsmålsalfabetet. Han hade gott tålamod och följde mig de första sidorna, gav goda råd för att få fram ett stavningssätt som gav rättvisa åt de många skiftande Dalbyljuden men samtidigt blev lättläst. Så nära normalt skriftspråk som möjligt, menade Rune.
Alltmer släppte han taget men fanns hela tiden att rådfråga, något som blev alltmer sällan.
Flera års arbete blev det för oss på Kulturkoppra, men när det nya decenniet var ungt kom ordboken ut i bokform och något senare som en cd-skiva med inläsning av det hela.
Runes omdöme om Karls och Jacobs verk var oreserverat: ”Denna ordbok över Dalbymålet är den med hänsyn både till omfånget och till den vetenskapliga kvaliteten mest betydande ordbok som färdigställts över en enskild svensk dialekt. Bland forskarna av facket är den också allmänt ansedd som ett ypperligt arbete.”
Flera års arbete blev det för oss på Kulturkoppra, men när det nya decenniet var ungt kom ordboken ut i bokform och något senare som en cd-skiva med inläsning av det hela. Inläsare var förutom undertecknad Peter Bengtsson och Inger Carlsson, och cirka 45 000 ljudfiler blev det.
Flera år senare blev ordboken överförd till Internet av Martin Wiss från Torsby. Webbadress: ordbok.dalby.gratis. Där kan man både lyssna och läsa ord och fraser samtidigt. Tyvärr har under tiden sedan ordboken först kom ut några tecken ändrats – de två tecknen för Ö har bytt plats, men det rätta uttalet framgår vid lyssning. Den fysiska ordboken finns ännu att köpa via Dalby hembygdsförening.
Jag är inte helt säker på att pedanten Jacob skulle ha gillat vår transkription, som ju innebar en klar förenkling av läsningen på bekostnad av några små nyanser. Men som hans arbetskamrat Rune Västerlund sa: ”Grundmaterialet finns ju kvar om någon söker finare nyanser, så jag är säker på att Jacob i sin himmel skulle ha varit nöjd med detta.”