Sandras yrke väcker reaktioner: ”Ibland berättar jag inte vad jag jobbar med”

Hon möter döden varje dag på sin arbetsplats. För krematorieföreståndaren Sandra Henriksson är det viktigt att göra slutet värdigt för den avlidne.

– Det som är jobbigast är yngre personer och barn, det är orättvist att de inte fått levt. Eller när det är någon man känner, säger hon.

Det här är andra delen i FT:s artikelserie ”När döden skiljer oss åt”.

På en låg byrå står ett tänt ljus, en krans av granris omsluter det. Det är lugnt, stilla och rofyllt. För Sandra Henriksson är just den miljön viktig.

– Det känns bra för mig, jag går ju ändå här nio timmar om dagen. Det är viktigt med en värdig miljö med tanke på vad det är jag gör.

Hon började som säsongsarbetare på kyrkogården och året runt vikarie i många år tills tjänsten som krematorievaktmästare blev ledig.

– Jag tänkte att jag testar väl ett halvår, jag visste inte om jag skulle klara det, men jag är kvar, tolv år senare.

Sandra jobbar ensam på krematoriet men träffar ändå en del kollegor från kyrkogårdsförvaltningen. På krematoriet kremeras upp till 450 avlidna personer varje år.

– Mitt jobb väcker mångas nyfikenhet. Ibland berättar jag inte ens vad jag jobbar med för många kan inte ens förstå att man kan vilja göra det här. Jag brukar säga att jag jobbar inom kyrkogårdsförvaltningen.

Tar emot från flera orter

Under en vanlig dag på jobbet för Sandra finns många rutiner att ta hänsyn till, till exempel som denna dag när Bergslagens begravningsbyrå backar in sin begravningsbil för avlämning.

De liksom Sandra har stort fokus på när det kommer till värdighet och respekt mot den avlidne och dess anhöriga. Begravningsbyrån är ett familjeägt företag med över 35 år i branschen och kör många avlämningar till krematoriet.

– Många av de som ska kremeras kommer från närområdet men vi tar även emot från flera andra orter längre bort, så som Hällefors, Grythyttan, Hagfors, Ekshärad och Övre Älvdal ända upp till Långflon, säger Sandra.

Hon tar emot kistan på en kisthanteringsvagn, först registreras den avlida personen och körs sedan till kylrummet.

Inslaget cigarettpaket

I kylrummet finns fler kistor, på en av dem ligger ett cigarettpaket inslaget med flera presentsnören i olika färger.

– Det är vanligt att anhöriga vill lämna en personlig sak, något som betyder mycket för dem och personen som gått bort. För mig är det viktigt att inte lägga någon värdering i vad det är för föremål.

Sandra berättar att det är begravningsbyråernas uppgift att se till så att inga föremål som kan skada ungen ligger i kistorna. Exempel på saker som inte får följa med är batterier, glasflaskor och alkohol. Även pacemakers kan orsaka skada.

– Men ibland kan det smälla högt inne i ungen ändå, man vet inte vad det är.

När Sandra visar upp rummet där ugnen finns är kontrasten till kylrummet tydlig, man slås av hettan. Ugnen är uppvärmd till cirka 900 grader, värmen gör att det mesta förbränns och omvandlas till aska. Själva kremeringen tar cirka en timme och 20 minuter till två timmar.

När askan svalnat filtreras den i en askberedare som sorterar ut föremålen som klarat hettan. Den rena askan placeras sedan i en urna.

– Det här är till exempel en höftled i titan, titan förbränns inte, visar Sandra.

Under hela vägen, från inskrivning till färdig kremering av den avlidne, följer en id-bricka med, allt för att ingen ihopblandning ska ske.

Sandras yrkesval väcker som nämnt ofta reaktioner. Hon trivs mycket med sitt jobb, men för att orka med tunga dagar finns det olika sätt hon hämtar kraft från.

– Jag tycker om att gå i skogen, umgås med familjen och självklart mina barnbarn.

Undertecknade är beredda att hålla med om att Sandras arbete skapar reaktioner, men efter att ha fått se hur processen går till på ett krematorium har de förutfattade meningarna suddats bort.

Det här är en rofylld plats som skänker stor värdighet till den avlidne.