Marias son tog sitt liv: ”Jag kunde inte se den runt hans hals”

Drogerna tog hennes 25-årige son ifrån henne. När Maria såg honom satt snaran fortfarande kvar runt hans hals. Hon glömmer aldrig när hon fick beskedet.

– Han är död, han är död! skrek sonens fästmö när hon ringde Maria den dagen han valde att ta sitt liv.

Det här är tredje och avslutande delen av FT:s artikelserie ”När döden skiljer oss åt”

– Han var vad man kallar ett diagnosbarn. Han var utåtagerande och rapp. Vi klarade oss igenom högstadiet med medicinering men mellan nian och gymnasiet ville läkarna ha ett uppehåll av medicinerna för att se hur kroppen fungerade utan. Då hittade han sin egen medicin.

Hasch blev inkörsporten till ett grövre och större missbruk för Tobbe. När han växte upp var skoltiden tuff och mamma Maria berättar att det var en kamp för att få igenom den hjälp han behövde.

– Han började få medicin när han var sju år. Vi tog oss på nått sätt igenom skoltiden. Under högstadiet fungerade det ändå väldigt bra. När man plockade bort medicinerna och han började sitt haschmissbruk gjorde det att han kom ner i varv och orkade sova, men det finns nästan ingen som röker hasch som inte har psykiska problem, säger hon och skickar med en varning till andra föräldrar:

– Cigg kan vara inkörsporten.

När Tobbe var i 18-årsåldern genomgick han en operation och efteråt skrev läkarna ut starka smärtstillande tabletter, detta gjorde att missbruket trappades upp.

– Hans kropp tyckte det var skitgött, hasch var vardag efter det.

Tobbe låste in sig med sina vänner för att missbruka olika preparat, men han lyckades hela tiden dölja det för sin omgivning. Han hade ett jobb som han skötte, en fästmö och ett hus. Allt såg utåt sett väldigt bra ut.

När Tobbe var i 20-årsåldern försökte han ta sitt liv för första gången. Han blev avslängd från en buss på grund av att han fått en psykos och betedde sig stökigt. Det var helt mörkt ute när han valde att lägga sig mitt ute i vägen för att bli påkörd.

– Som tur var fick lastbilen som kom inget möte, han körde med helljus och såg att det låg något på vägen. Han stannade och larmade.

Maria åkte efter att hon fick reda på detta själv för att hämta honom då hon inte fick någon hjälp från polisen.

– Men han lyckades hoppa ur bilen och rymma.

Hamnade i fyllecell

Senare på natten greps han ändå av polis på grund av att han hamnat i bråk. Tobbe placerades i fyllecell.

– Jag tvingade efter det här iväg honom till psykakuten. Läkaren som Tobbe fick träffa frågade honom om han var självmordsbenägen och han svarade nej. Då kunde de inte göra något.

Maria tillägger:

– Han lyckades inte ta sitt liv den gången. Men tyvärr lyckades han senare.

Maria och familjen trodde efter allt detta att det hade börjat ordna upp sig för Tobbe. Han började komma ifrån tabletter och verkade må bättre. Tills dagen då hans bästa vän valde att ta sitt liv. Vad familjen inte hellre visste var att Tobbe vid den här tidpunkten missbrukade anabola steroider.

– Vi såg inga tecken på att han använde det, han hade ingen tjurnacke som man säger att man får.

Maria berättar om dagen då hon fick det hemska telefonsamtalet från Tobbes fästmö, när hon ringde och skrek rakt ut att han var död. Då svarade Maria:

– Du får inte ljuga om sånt där.

Hon ville inte ta in, eller tro, att han verkligen hade gått så långt.

Trängde sig förbi polisen

Maria begav sig omedelbart till Tobbes hem, där var ambulanshelikoptern redan på plats samt poliser och blåljuspersonal.

– De ville inte att jag skulle gå in i huset men råstyrkan i mamman gjorde så jag kastade omkull polisen som försökte stoppa mig. Jag skulle in.

Väl inne i huset möttes Maria av en syn hon aldrig glömmer. Där låg Tobbe på golvet, snaran var fortfarande kvar runt hans hals medan ambulanspersonalen febrilt försökte att rädda honom.

– Jag skrek att de måste ta bort den. Jag kunde inte se den runt hans hals. På golvet strök hans katt runt hans kropp. Tobbe älskade den katten.

Tobbes fästmö berättade för Maria att Tobbe hade väckt henne under natten men att hon hade sagt att ”vi pratar om det imorgon”.

– Han hade frågat henne om hon trodde på liv efter döden. Senare hittade hon honom död i köket.

”Många år sedan jag träffade honom”

Det har snart gått tio år sedan Tobbe försvann. Man säger att tiden läker alla sår men Maria menar att det inte riktigt stämmer, man lär sig bara leva med det.

– Det blir inte lättare med tiden. Nu känner jag verkligen av att det är många år sedan jag träffade honom, säger Maria och fortsätter:

– Jag har aldrig haft dåligt samvete, för jag har gjort allt för den där ongen. Nu kan jag gå och lägga mig och känna en annan slags lugn och ro. Nu behöver jag inte ligga vaken och vänta på att telefonen ska ringa, även om saknaden är fruktansvärd. Förut svarade jag på en sekund när det ringde.

Maria har fortfarande än i dag kvar kontakten med några av Tobbes vänner.

– De kan lyfta en, konstaterar hon.

Maria berättar att hon har funnit styrka att gå vidare genom vänner som tillåtit henne att både gråta och skratta. Hon har även ett barn till samt barnbarn.

– Om jag inte hade haft ett barn till så hade jag nog följt efter Tobbe. För utan honom hade jag inte haft så mycket kvar att leva för, säger hon och avslutar:

– Jag saknar inte knarkaren Tobbe, men jag saknar vår Tobbe.

FOTNOT: Maria och Tobbe heter egentligen något annat.