Är man som väljare inte nöjd med de styrande kan man rösta bort dem. Något som blir svårare om de vanliga huvudmotståndarna samarbetar, skriver Daniel Åkerman.
Sverigedemokraterna förlorar makten i Sölvesborg – kommunen som ofta har kallats för partiets ”skyltfönster”. I stället kommer de traditionella rivalerna Socialdemokraterna och Moderaterna att styra. Att samverkan mellan Socialdemokraterna och Moderaterna har blivit vanligare är ett tecken i tiden.
Sölvesborg har fått uppmärksamhet som en av få kommuner där en sverigedemokrat, Louise Erixon, har varit kommunstyrelsens ordförande. Nu är det dock slut på samarbetet då Socialdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet bildar nytt styre tillsammans med det lokala Sölvesborg- och Listerpartiet.
Utvecklingen i Sölvesborg är intressant eftersom M valde S som ny samarbetspartner. Det är en lösning som blir allt vanligare. Redan i början av oktober (4/10) rapporterade Dagens Samhälle att 20 av 60 färdigförhandlade kommunala styren bestod av S och M. Sedan dess har de blivit fler. I exempelvis Linköping stod det nyligen klart att de två partierna kommer styra tillsammans (Corren 19/10).
Att de två stora partierna skulle samarbeta har länge betraktats som omöjligt. Något som Centerledaren Annie Lööf fick erfara under i riksdagsvalet, då hennes önskan om en bred mitt inte gick hem hos väljarna. I takt med att S och M i många kommuner inte längre är så stora, eller ens de två största partierna, har dock verkligheten blivit en annan.
Å ena sidan finns det ett egenvärde i att ha två tydliga alternativ att välja mellan. Är man som väljare inte nöjd med de styrande kan man rösta bort dem. Något som blir svårare om de vanliga huvudmotståndarna samarbetar. Som fallet Sölvesborg illustrerar, är det dock inte S och M som är motpolerna i alla kommuner. Där är SD klart störst mot S som största motståndare.
Å andra sidan är stabilitet också viktigt. Trots att de traditionella vänster- och högerkoalitionerna inte kan få stöd på egen hand behövs ett styre. M och S har vanligen god erfarenhet av och kompetens att styra kommuner vilket bäddar för pragmatisk politik. I de flesta lokala frågor brukar heller inte ideologiska skiljelinjer vara lika relevanta.
En annan aspekt av storkoalitioner är att väljarna kan se det som ett svek. Samstyren verkar i allmänhet vara betydligt mer kontroversiella för moderata väljare än för socialdemokratiska. För M finns alltså risken att fler väljare röstar på SD, särskilt om det uppfattas som det enda alternativet till S. Då blir dynamiken som skapade behovet av samstyre ännu starkare.
Samarbetena mellan S och M visar också på brister hos andra partier. Det politiska landskapet har ritats om dels av SD, dels av lokala partier. Även om de senare ofta undviker ideologisk etikett, tenderar de att ha en viss prägel. Antingen bildas de för att stoppa nedläggningar av offentlig service (vänster) eller för att stoppa olika byggprojekt och slöseri med skattepengar (höger). Att de i många fall inte kan samarbeta med de etablerade partierna är ett misslyckande.
Svensk politik har blivit mer komplicerad – även lokalt. Att S och M styr tillsammans kan i stunden ses som ett nödvändigt ont. Frågan är vem som vinner i längden.
Daniel Åkerman
Svenska Nyhetsbyrån