Det är alltid intressant när personer som var och en är att betrakta som mycket kunniga, drar skilda slutsatser och landar i olika problembeskrivningar. Ofta blir det en nyttig påminnelse om komplexiteten i en fråga och att vi bör akta oss för att söka efter enkla lösningar.
I somras presenterade forskaren Gabriel Heller Sahlgren sin rapport Kunskapsskolans återkomst. Han argumenterade där för att svenska skolelevers otillfredsställande resultat i internationella mätningar i dag främst har sin förklaring i andelen elever med utländsk härkomst. Eleverna med inhemsk bakgrund ligger däremot i toppen av OECD-länderna. Heller Sahlgren menar att den negativa utveckling som tidigare fanns har vänts uppåt under senare år, tack vare olika reformer och satsningar (DN Debatt 6/7).
I en essä i nättidskriften Kvartal kan man nu ta del av en kritisk granskning av Heller Sahlgrens slutsatser, signerat forskarna Magnus Henrekson och Johan Wennström (22/10). De pekar bland annat på de inneboende svagheter som finns i den mest kända undersökningen av elevers kunskaper – Pisa. Det finns inbyggda problem som gör mätningen vansklig att jämföra över tid och det är svårt att veta huruvida eleverna som skriver provet är representativa.
Henrekson och Wennström riktar i stället blicken mot det diagnostiska testet för nyblivna studenter vid Chalmers civilingenjörsutbildning och konstaterar att snittresultatet där har sjunkit. De noterar även att det är få svenska elever som i de internationella mätningarna presterar på en avancerad nivå i matematik. I Timss-studien är det endast sex procent av de svenskfödda eleverna som når sådana resultat, medan det i länder som Singapore, Taiwan och Sydkorea handlar om nästan varannan elev. Även när man tittar på de allra bästa svenska eleverna – där svenskfödda dominerar – kan man se att de har avsevärt lägre poäng än motsvarande grupp i många andra asiatiska och europeiska länder.
Henrekson och Wennström varnar dock för faran i att ”man nöjer sig med att räkna på det som enkelt låter sig räknas och avstår från andra typer av analyser”. De kommer därmed in på betydelsen av vilken kunskapssyn som skolan förmedlar och som kommuniceras i läroplanen.
De varnar exempelvis för att förbättrade provresultat inte nödvändigtvis motsvarar en lika stor förbättring av kunskaper. Detta är i linje med vad denna ledarsida flaggade för när Heller Sahlgrens rapport refererades till i somras under rubriken ”Skolan är ett tusenbitarspussel” (NWT 25/7).
I Tidöavtalet kan vi nu se att ett flertal pusselbitar i svensk skola byts ut eller omformas, vilket kommer att stärka skolan som bildningsinstitution. Bland reformerna märks ett tydligt kunskapsfokus och att både elever och lärare skall kunna förvänta sig ordning och studiero. Det utlovas både spetsklasser för de starkaste och fler speciallärare samt särskilda undervisningsgrupper för de svagaste. Lägg till detta sådant som läslistor med skönlitterära klassiker och principen om en lärobok per elev och ämne.
Allt detta bådar gott och torde glädja Henrekson och Wennström som efterfrågar att svensk skola ”gör upp räkningen med den postmoderna och socialkonstruktivistiska kunskapssyn som genomsyrar hela systemet”.
Det viktigaste är nämligen att vi är överens om att det är just en kunskapsskola vi eftersträvar.