Så gick det efter att jag välsignade gräset på Stora Valla

Etik och religion
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Sören Dalevi är ett livslångt DIF-fan och älskar lagets spelidé.
Jag är uppväxt i Björneborg i Östra Värmland, någon knapp mil väster om Degerfors. När jag var liten var det en sak man verkligen kunde lita på: när det var match på Stora Valla i Degerfors, då blev det trafikstockning i Björneborg.

Som barn minns jag att vi brukade räkna hur många bilar som kom under en timme. Ibland skrev vi till och med upp registreringsnumret på varenda bil. När jag talade med min 81-åriga mamma för en tid sedan berättade hon att hon och hennes kompisar gjorde likadant på 1940-talet.

Så kul har man i Björneborg.

Det är därför ingen skräll att de flesta Björneborgare håller på Degerfors. Jag är själv en av dem. Utan att vara jätteintresserad och utan att själv vara någon fena på fotboll – mitt bollsinne lämnar mycket att önska – har jag ändå alltid hållit kollen på Degerfors IF. Degerfors har i mina ögon alltid stått för en modig fotboll, där man försöker att spela sig upp i banan, även om det innebär att man riskerar tappa bollen i farliga ytor. DIF har hållit kvar vid idén att spela sig fram i stället för att bara skjuta upp bollen som vissa andra underdogs gör. Degerfors har dessutom generellt undvikit tjuvtricks och gruff. Så var det när de var uppe i Allsvenskan senast. Så är det nu.

I boken Stora Valla: Berättelser kring en fotbollsarena i Värmland beskriver journalisten Peter Eriksson hur det gick till när Degerfors tog sig upp i Allsvenskan senast, 2020. Inte minst betonas de många volontärerna som lägger ned timme efter timme på ideellt arbete som en viktig nyckel till framgången. Jag fick själv möta några av dem när jag välsignade gräsmattan på Stora Valla tidigare i år, och slogs av den entusiasm och energi jag möttes av. Jag fick även möta en och annan björneborgare. Sant: idealitet, entusiasm och energi finns i många sportklubbar (och i kyrkor!). Men oaktat detta: Degerfors har något eget, unikt här. Det påminner mig om något som jag ofta hört när jag träffat företagsledare: om hur viktig kultur och värderingar är för en organisation och ett företag. Och vikten av att man håller fast i den kulturen, vårdar den och låter den utvecklas.

Så jag gillar att Degerfors håller fast vid sin spelidé. Jag gillar att de vågar äga boll, att de passar sig fram i planen trots risken att motståndaren bryter i farliga lägen. Det gör att Degerfors är lätta att gilla, att det är kul att se deras fotboll. Framför allt: det visar att laget ”tror på det”. Och vet ni vad:

Jag tror också på det.

P.S. En sak till: efter att jag välsignade gräset på Stora Valla fick Degerfors stryk ett helt gäng matcher i rad. Gissa om jag blev tråkad för det. Men: gräset växte som sjutton, och match kunde spelas på Stora Valla bara några dagar efter välsignelsen. Så nog tog välsignelsen alltid. På något sätt. Och nu håller vi tummarna för att Degerfors håller sig kvar i Allsvenskan – eller hur!? D.S.