Recension: Åldrande grabbar med humor och klibbiga refränger

Människan gillar att bygga nostalgiska tidsbroar av minnen som förenar och förklarar. Information transporteras i emotionella och kognitiva tidskapslar och plockas fram när sinnena känner att det är läge att förena dåtid med nutid. Den turnerande krogshowen ”Stanna världen en stund” har precis som mycket annat pausats och försenats av pandemin. Men på något sätt spelar det ingen roll, Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt har byggt något som inte tycks påverkas av tidens tand. Tillsammans som GES och som soloartister har de skapat ett fenomen som får svensken att minnas oavsett vad man tycker om kapselns innehåll.

Rösten Glenmark, showaren Orup och romantikern Strömstedt har med råge passerat sextioårsstrecket, men de vet fortfarande hur man charmar en publik och kanske går det än enklare när många i publiken är uppväxta under samma era som de evigt unga underhållarna. Under en låt som ”Händerna på täcket” hör jag textrader om Lopez, Shakira och Aguilera som kräver artistisk åldersdispens för att inte magplaska i gubbsjuketräsket, men trion undviker detta med finess och även de mest plumpa skämten landar på fötter. Snacka om grabbar i åldrande kroppar.

Annars börjar det ganska lamt med en kvartett GES-låtar som inte riktigt lyfter och den förväntade minneskavalkaden hamnar lite på sniskan. Men så kommer första solonumret, Strömstedts ”Oslagbara!” och plötsligt infinner sig en ny puls och energi i rummet. Ett rum som trion vill dela med oss i publiken och låta omvärlden vänta utanför en stund. Här inne är det endast vi, musiken och det lättsamma mellansnacksmanuset signerat Strömstedt och den värmländska filmregissören Ulf Malmros.

Jargongen är vänskaplig och lekfullt hyllande, men samtidigt finns ett allvar. Som när Strömstedt, ensam vid pianot, ocensurerat vandrar oss genom den egna skilsmässan med en palett i grått och svart.

Den allvarsamma tonen finns även i Orups nittiotalshit ”Stockholm”, en riktig dänga där mörkret delar utrymme med karlns känsla för poppig underhållning. Snyggt! På samma album hittar vi även soldränkta ”Magaluf”, här stannar man upp och raljerar kring den underbara textraden ”där måsarna skrattar sig hesa”, stor humor.

Kombinationen super-pop-trio och färgstarkt skickliga individualister är slående under showens två timmar och medelst en nästintill outtömlig låtkista, humor och klibbiga refränger får man ner publiken på knä. Gruppkemin klimaxdallrar under ”Hon är min”, det där ögonblicket när publiken inte längre klarar av att sitta utan vill dela musikens magiska dragningskraft stående.

Självklart betas även 1994-örhänget ”När vi gräver guld i USA” av på stående fot, låten som de facto födde samarbetet GES. Encoren signeras med ”Om”, ”Hon har blommor i sitt hår” och ”Då står pojkarna på rad” för att ytterligare precisera individerna bakom bokstäverna G, E och S. Om det här verkligen är slutet för GES låter jag vara osagt, man ska aldrig säga aldrig, men det är definitivt en avskedskväll som har fött nya minen.