Från pop och musikal till ELO: "Jag är inte någon Ziggy Stardust"

Han trivs i de flesta musikaliska sammanhangen, från radiopop med Broken door till musikal och coverband. Tobias Östlund är – som vanligt – aktuell med flera projekt, för första gången släpper han egen musik och nästa helg väntar fem hyllningskonserter till ELO och Jeff Lynne.

Under en gräddvit himmel småspringer några tanter undan de sporadiska regndropparna. Inne i det dunkla myset på restaurangen Regi i Arvika häller Tobias Östlund upp kaffe och morsar vant på personalen. Restaurangen ligger i det anrika biohuset Palladium, en trappa upp står en gammal filmprojektor uppställd för att skapa rätt stämning. För många år sedan jobbade Tobias Östlund på biografen, det var innan allt digitaliserades och han berättar hur biofilmerna kom på metallrullar som spolades upp på en stor skiva. Han kom till Arvika från Gävle för att studera musik på Ingesund. Huvudämnet var sång och hans röst har nu – såhär 20 år senare – hörts i otaliga sammanhang.

– Jag har alltid jonglerat en massa bollar samtidigt, säger Tobias Östlund apropå alla de många musikaliska sammanhangen han medverkar i.

– Och nu har jag slängt in en egen boll mitt i allt, fortsätter han och kliar sig i det vitspräckliga skägget.

Vi börjar gå igenom det han har för handen i det närmaste. Någon dag innan vi ses har han just fått ut sina första sololåtar på strömningstjänsterna. Musiken kan beskrivas som americana – rotig popcountry med akustiska gitarrer och pedal steel.

– Det är mina låtar, de har äntligen fått komma ut ur byrålådan.

Han hittade sin röst redan innan tonåren. En nylonsträngad gitarr, som en gång varit hans farmors, stod oanvänd hemmavid och på den skrev han sin första låt. Det enda han minns av låten i dag var att den gick i a-moll och att en kompis fick honom att spela upp den i en trappuppgång inför några samlade fritidsgårdskompisar som alla blev hänförda. Han blev överraskad av gensvaret och förstod att musik var något som kunde hjälpa honom med blygheten.

– Åh, jag var blyg. Genom sången och musiken kunde jag vara någon annan. Och den där känslan av att jag faktiskt gjorde något som andra tyckte var bra, det var stort för mig. Mitt första band hette Die Mauer, efter Ebba Grön-låten, och vi spelade glamrock.

Vi snabbspolar fram till tiden i Värmland. Tobias Östlund berättar om en massa olika bandprojekt, de flesta spelade covers, under studieåren runt millennieskiftet. När bröderna Olsson öppnade bryggan nere i hamnen i Arvika behövdes ett husband och Tobias Östlund kom med i Mazdakombo – ett seglivat partyband som nyligen återförenades.

– Vi spelade väldigt mycket under många år. Jag blev kvar i Arvika efter plugget, gjorde den klassiska "träffade kärleken och blev kvar-grejen".

Han fick två barn och åren fylldes av familjelivet. Under helger spelade han i den mån det var möjligt.

– Jag kände aldrig att jag vågade slänga mig ut i någon artistkarriär, säger han lite försiktigt.

– Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att musikvärlden kändes stor och läskig.

För några dagar sedan fyllde han 45 och det är först nu han tagit steget och släpper musik i eget namn. I alla fall nästan i eget namn.

– Jag är en late bloomer! De här låtarna som jag släppt nu går under namnet Tobias & The Pyre. Fast det är inget fast band, det är jag. Namnet avdramatiserar det hela tycker jag. Plus då att Tobias Östlund inte känns som något vidare passande namn på en artist.

Han dröjer kvar vid sitt namn.

– Det är fortfarande läskigt. Jag är fortfarande blyg. Men med ett bandnamn är det som att jag blir en annan person när jag gör musik, säger han och måttar en person bredvid sig med händerna.

– Ett andra jag.

”En klassisk break up-låt”

Det är få musikstilar som han inte vid ett eller annat tillfälle snuddat vid under åren. Storband, visa och folkmusik. Funk, fusion, rock och listvänlig pop. Han har även gjort roller i musikaler, bland annat i Värmlandsteaterns uppsättning av "Rent".

– Jag har aldrig velat måla in mig i ett hörn. Allt är ju kul. Men det är klart att jag har mer hjärta i vissa genres, inte minst då i americanan som känns mycket som "mig".

Hans ep heter "Transatlantic Hope" och är inspelad med några Stockholmsbaserade musiker. De fyra låtarna avhandlar självupplevda situationer och känslor.

– Anledningen till att jag skriver låtar är att processa saker som händer mig. Det är den där blyga killen i mig som behöver ventilera.

Han ler och fortsätter efter en sipp kaffe.

– Jag tycker om att få ihop intressanta textrader med gitarr-grejer. När man får de två att gifta sig känns det värt att presentera det för andra. Förhoppningsvis kan det berika någons dag. Eller en kvart i någons liv.

Han skrattar igen och förklarar att låtarna har ett gemensamt kärlekstema.

– Den ena är en klassisk break up-låt, den skrev jag efter min skilsmässa. De andra tre beskriver något slags längtan till vad som ska komma sedan. Det är fem år sedan jag skilde mig, men det är en speciell grej att bli... själv. Det är mycket att förhålla sig till.

– Där kommer musiken in som en terapi. Även om det inte går att formulera sig till 100 procent, så kan man ändå nosa på känslorna som uppstår. Genom musik kan man göra upplevelsen begriplig både för en själv och andra.

Nu ska han lägga mer tid på sina egna låtar och så småningom få ihop material till ett album.

– Jag är lite trevande i det här. Det är så mycket som är nytt eftersom jag gör allt själv. Bara att sköta sociala medier som artist, hur gör man det? Jag har slängt mig ut i det här, får se om jag har en fallskärm eller om det blir platt fall.

"Har svårt att säga nej”

Snart är Tobias Östlund även aktuell med duon Broken door som han har tillsammans med låtskrivaren, musikern och producenten Pier Schmid som tidigare var med i Da buzz. De har gjort musik tillsammans sedan 2008 med flera radiopopsinglar som resultat.

– Vi har en liknande bakgrund med många olika musikstilar. Jazz, funk och soul bland annat. Jag har lätt för att fatta Piers melodispråk, han skriver alla låtarna i Broken door.

Tre singlar är planerade, den första är tänkt att nå strömningstjänsterna i januari.

– Jag trivs väldigt bra med att ha en massa bollar i luften, ser det som näringsrikt. Jag har svårt att säga nej, erkänner han.

– Vilket ofta är bra! Fast det blir en späckad kalender. Musik ger ju energi. Det är en stor del av poängen för mig. Men det är mycket jobb, många fler timmar än den när man står på scenen.

Ett telefonsamtal där han utan omsvep tackade ja kom från Erik Rynefors för en tid sedan. Rynefors är en välkänd musikalisk kraft i Värmland som tidigare bland annat gjort omfattande hyllningsproduktioner till Queen. Nu ringde han till Tobias med anledning av en konsert som skulle lyfta fram Jeff Lynne och bandet Electric Light Orchestra, ELO.

– Jag tackade ja innan jag ens visste vad Erik skulle fråga om, medger Tobias.

– När jag fick reda på att det var ELO blev jag glad, men jag får erkänna att jag hade bättre koll på Jeff Lynne genom hans medverkan i gruppen Traveling Wilburys än med ELO.

Traveling Wilburys var en supergrupp som utöver Lynne bestod av George Harrison, Bob Dylan, Roy Orbison och Tom Petty. ELO bildades 1970 och är kända för låtar som "Mr. Blue Sky" och "Don't Bring Me Down". Fem konserter är hittills planerade för "The Swedish ELO Tribute Show" under kommande Allhelgonahelg.

– Det blir kul att sjunga ELO-låtarna. Jag har upptäckt väldigt mycket bra musik nu när jag har kollat upp bandet mer noga.

”Att stå inför 25 000 är overkligt”

Det är en brokig samling musikaliska sammanhang han medverkar i. Med Broken door har han sjungit inför en publik på 25 000 personer, men med de otaliga coverbanden han sjunger i kan det ibland vara inför en publik som knappt är tresiffrig. Sammanhang och musikstil verkar inte vara det som styr hans val.

– Att stå inför 25 000 är overkligt. Men det är mer nervöst att stå inför 100. Det blir mer nära.

Han försöker formulera varför han gärna gör så många saker i olika sammanhang.

– Ursäkta klyschan, men jag mår bra när jag kan få andra att må bra av jag gör. Så enkelt är det. Och den blyga killen i mig mår bra av att den där andra killen – som också är jag – står där framme på scenen. Jag är fortfarande, efter tusentals timmar på scenen, inte någon Ziggy Stardust. Men på scenen är jag inte den där observerande, tillbakadragne killen som inte riktigt tar för sig.