Då katastrofen är ett faktum och världen runt omkring rasar samman så finns han där från början till slut.
– Det här är ett speciellt jobb. Ibland gråter folk 30 timmar av min arbetsvecka, säger begravningsentreprenören Patrik Igelström, som blir först ut i FT:s artikelserie i tre delar om döden.
Allt började som en slump. Patrik Igelström hade jobbat tio år inom industrin i Kristinehamn när hans avdelning blev nedlagd och han stod utan arbete. Till en början gick Patrik över till reklambranschen men tröttnade snart på ett stillasittande innejobb.
– Det blev ett jobb ledigt på krematoriet, alla sa nej - det kan du inte jobba med, berättar Patrik som då var i 30-årsåldern.
Han fortsätter:
– Men jag stod på mig. Sen tog det inte många veckor innan en begravningsbyrå hörde av sig och undrade om jag ville hjälpa till med jouren och svepningar. Efter ett år började jag jobba på samma begravningsbyrå, de som skrek när jag började jobba på krematoriet skrek ännu högre då!
Trots att död och sorg är en del av hans vardag ångar sig Patrik inte en sekund. I 20 år har han nu varit verksam i branschen, de senaste 4,5 åren har han drivit sin egen begravningsbyrå i Kristinehamn och etablerade sig i augusti även i Filipstad.
– Egentligen kanske du inte ska jobba med det här på den plats där du växt upp eller där du har en del släkt, som jag har i Filipstad, men samtidigt blir det en personlig koppling och i den här branschen är mycket personförknippat, säger Patrik och tillägger:
– Det här är ett speciellt jobb. När katastrofen är ett faktum då är jag den första de möter, jag blir de anhörigas väg mot slutet, begravningen. Ibland gråter folk 30 timmar av min arbetsvecka. Sorgen måste alltid få komma ut, det är bättre att det gör det här än att det kommer när man sitter ensam hemma, när begravning och allt är över.
Något Patrik reflekterat över är att många kanske tror att begravningsbyråer är någon slags ”samhällsservice” men han poängterar att även hans verksamhet, som vilket företag som helst, måste få in intäkter.
– Jag har hyror och avgifter att betala som alla andra företag.
För att på ett värdigt sätt möta människor som mist en närstående person krävs att Patrik visar stor respekt inför deras önskemål.
– Vissa vill vara med på alla detaljer, så som att välja egna blommor och musik. För andra är jag bara ett telefonsamtal där personen vill att jag ska fixa allting, det kan till exempel vara en son eller dotter som inte träffat sin förälder på 30 år och vill bara att allt ska gå smidigt. Det är viktigt att inte lägga någon värdering i hur folk hanterar det, säger Patrik och tillägger:
– Du kan lära vem som helst att köra begravningsbilen, men du kan inte lära ut den rätta känslan du måste ha i det här yrket. Den måste du ha inom dig.
Det var bara jag där, jag höll tal, spelade musik och läste dikter.
Det som får Patrik att klara av sitt jobb är den fina respons han får från anhöriga och närstående. När de själva inte orkar tänka fungerar Patrik som en problemlösare.
– De är så tacksamma, jag får så mycket tillbaka.
Baksidan av yrket berättar Patrik är de gånger det är ett barn som dött.
– Jag har sett tusentals döda människor och många gånger kanske det inte just är dödsfallet som är det tragiska utan istället den som blir kvar, som blir ensam. Det som är tyngst är när det gäller barn och unga. När jag träffar föräldrar som kommer med kläder som jag ska svepa deras spädbarn i, kläder som de egentligen skulle haft när de åkte hem från BB, då vill man bara peta barnet på kinden och säga ”vakna nu”.
Han berättar att han ofta tar med sig jobbet hem.
– Den dagen man slutar tänka på hur veckan har varit när man kommer hem en fredagskväll, då ska man sluta. Då har man tappat känslan.
När jag träffar föräldrar som kommer med kläder som jag ska svepa deras spädbarn i, kläder som de egentligen skulle haft när de åkte hem från BB, då vill man bara peta barnet på kinden och säga ”vakna nu”.
Men Patrik tillägger:
– Samtidigt måste man komma ihåg att det är ett jobb, det dör folk hela tiden.
För att få stöd för att klara av detta arbete finns ett journummer som Patrik kan ringa dygnet runt.
– Jag har gjort det en enda gång, det var när det var ett par självmord under en och samma vecka. Det var väldigt speciella omständigheter. När det gäller barn går det aldrig att bearbeta färdigt och eftersom jag har tystnadsplikt kan jag inte dela med mig av tankarna hemma.
Han berättar att borgerliga begravningar ökar allt mer, kanske beror det på att valfriheten blir större då än om man gör det kyrkligt. Patrik är själv officiant.
– När man begraver i kyrkan följer man kyrkans upplägg, gör man det borgerligt är det väldigt fritt. Det ska vara väldigt extremt om jag ska säga nej till något då. Jag har till och med spelat High way to hell med AC/DC.
”Hur kan någon bli så ensam?”
Ett tillfälle som berört honom djupt var när han som officiant begravde en person som saknade anhöriga eller vänner.
– Det var bara jag där, jag höll tal, spelade musik och läste dikter. Jag gjorde hela begravningen, men det kändes konstigt, man kan inte förstå hur någon kan bli så ensam, säger han och tillägger:
– Man måste alltid sköta sitt jobb professionellt, men visst händer det ibland att man tvingats gått ut för det kommit en tår vid avskedet under begravningen. Man kan inte vara på en begravning för till exempel en tre månaders bebis och inte bli berörd, det är mänskligt att bli det, avslutar han.
