Värmländska pärlor i bok om magiska ödemiljöer: ”Som att vara i Sagan om ringen”

Rostiga bilar, fasader som spricker och svulstig grönska som äter upp resterna av övergivna industrier.

– Jag gillar vackra bilder! säger Sara Starkström.

Hon är en urban explorer som ser de bortglömda platsernas skönhet. I Värmland hittade hon flera av miljöerna som sticker ut i hennes nya bok.

Hon är från Linköping och bor i Stockholm, men hennes bok Bortglömda platser bygger på bilder hon tagit på resor runtom i Sverige.

Exakt var alla bilder är tagna avslöjas inte i boken – det tillhör hederskodex bland urban explorers – men där finns en hel del miljöer som många värmlänningar lär känna igen.

Värmland och södra Dalarna var också områden som gav henne nya aha-upplevelser, trots att hon länge haft övergivna platser som sitt stora intresse.

Inte minst upptäckte hon gruvnäringens lämningar. Den ofta omskrivna gruvgången Tilas stoll utanför Filipstad kvalade självklart in i boken.

Som Sagan om ringen

– Många säger att det är ett turistställe, bara för att det är så känt, men det är ändå häftigt. När man går in där är det som att vara i Sagan om ringen, säger hon.

Även en välkänd bilkyrkogård och en och annan industrihistorisk miljö kan nog värmlänningar känna igen.

”En annan värld”

Sara ser skönheten och det fantasieggande i miljöer där andra snarare skulle slås av förfall och söndring.

Vad är det som lockar dig med de här platserna?

– Det är spännande. Det är som en annan värld. Det finns alltid en historia bakom, så man undrar vad som hänt. Det är som ett levande museum, säger hon.

Hon är knappast ensam om att fascineras. Tvärtom är urban exploring en stor och i högsta grad internationell företeelse.

”Vänner över hela världen”

– Jag har fått vänner över hela världen. Det är väldigt häftigt. Vi pratar bara om foton och när man träffar vänner som man bara pratat med via Instagram i flera år, kan man tro att det ska kännas konstigt, men när man väl träffas känns det som att man känt varandra i flera år, säger Sara Starkström.

För henne var boken från början mest ett sätt att visa sina vänner mer av vad hon samlat på sig. Texten i boken är därför på både svenska och engelska och även om de flesta miljöer är från Sverige, har hon även med bilder från upptäcktsfärder hon gjort utomlands.

Varför tror du att urban exploring blivit så stort?

– Jag tror att det är historien. Många gånger kommer man in som i en apokalyptisk värld. Vad har hänt? Vem bodde här? Det är som ett museum, eller bättre än ett museum för det är levande och jag får guida mig själv.

Trivs i underjorden

Att urban exploring är stort märks också på att det finns många olika underavdelningar inom företeelsen. I boken benar hon ut några av dem:

En rurbex gillar att utforska bortglömda byggnader i rurala miljöer, alltså på landsbygden. ”Roof toppers” hittar man ofta på taket på en hög byggnad, medan tunnel hacking innebär upptäcktsfärder under jord. Graffare målar grafitti och geocachare letar med GPS efter i förväg utplacerade skattgömmor.

Vilken typ är du?

– Jag är en rural explorer. Jag gillar små hus i skogen, men jag gillar underjorden väldigt mycket också, men gamla gruvor. I andra delar av världen finns övergivna slott och grejer och sånt gillar jag också. Men jag tycker det är mest spännande under jorden, säger hon och berättar om ett besök i katakomberna under Paris.

Det låter läskigt – är du aldrig rädd?

– Jo, nästan varje gång. När jag har tagit fina bilder är jag rädd för att någon ska ta min kamera. Jag är inte rädd för spöken, men för andra människor, att det ska dyka upp någon och att jag inte är beredd på det. Och så är det lite obehagligt med mörker.

Lägg därtill den sunda rädslan för risker som ruttnande golv, hotande hål och fallande stenar.

– Det ska man vara rädd för! Ofta får man skriva på ett papper på att man går ner på egen risk, för att markägaren inte ska behöva ta något ansvar om det händer något. Jag är väldigt försiktig, lovar hon.

Asien och Linköping

Nästa önskeprojekt efter boksläppet är en fotoutställning – och nya resor till nya övergivna platser.

– Jag ska åka till södra Europa om en månad och nu har de öppnat gränserna i Asien igen också, så jag åker inom en snar framtid på nya äventyr!

Hon är också sugen på ett återbesök i Värmland och det kan även bli en resa till – Linköping.

Det var under uppväxten där, som fröet såddes till hennes stora intresse.

Åter till Pärongården

– När jag var nio år hittade jag en gammal bondgård. Jag kallade den för Pärongården. På vintern började jag spara min veckopeng och det gjorde jag jättelänge, för då skulle jag köpa den gården tänkte jag. Jag minns att jag var upprörd på min bror och min kompis, för att inte de sparat tillräckligt. Det där kommer hela min familj ihåg, så nu håller vi på och kollar om vi kan åka tillbaka dit och se om den finns kvar.

Men köpa ett gammalt hus, bondgård eller något annat magiskt objekt hon hittat i vuxen ålder, känns inte aktuellt. Så händig tycker hon inte att hon är, och:

– Jag har svårt nog att hålla ordning hemma!