Lämnade Rumänien som 13-åring – för att bli proffs i FBK: ”Tufft i början”

För att nå sin dröm krävs vissa uppoffringar.

Daniel Gheorghiu satsade allt redan som 13-åring när han lämnade både mamma och vänner hemma i Rumänien för att bli hockeyproffs – i Färjestad.

– Det var tufft i början men jag ångrar mig inte, säger han.

När NWT möter upp Daniel Gheorghiu denna oktoberdag är han någon minut sen.

Han ursäktar sig, hälsar artigt och presenterar oss för materialarens hund Nala innan han leder oss in i J20-lagets omklädningsrum.

Gheorghiu slår sig ner på sin plats nere i hörnet, märkt med tröjnumret sju. Och ganska snabbt när vi försöker ringa in hans karriär konstateras att ishockey knappast toppar någon popularitetsbarometer i hemlandet Rumänien.

– Jag skulle säga att fotbollen är den överlägset största sporten, sedan handboll på andra plats. Ishockey kommer väldigt långt ner, säger han.

När Daniel Gheorghiu lägger ut texten kan man faktiskt – om man läser mellan raderna – tacka just fotbollen för att han snubblade in på ishockeyn.

– Pappas favoritspelare (Danut Lupu) hade spelat ishockey som ung. Så han tyckte att jag skulle göra samma sak. Men jag tyckte inte att fotboll var lika roligt så det blev bara hockey för mig.

"Finns fortfarande ingen hall”

Han berättar att han fastnade för sporten redan vid första skären.

Men att satsa på en karriär inom en idrott som spelas i marginalen är ingen enkel match. Särskilt inte när även hallen som hans Steaua Bucuresti spelade i monterades ner.

– De stängde ner hallen på grund av ekonomiska skäl och den var inte längre säker att spela i. Men det tog fem år att riva den och det finns fortfarande ingen hall, säger Gheorghiu.

Vid tidpunkten var han nio år och hade precis börjat spela organiserad (nåja) klubblagshockey.

Istället flyttades verksamheten delvis utomhus (när vädret tillät) men mestadels tränade man i ett shoppingcenter – en lösning som krävde viss anpassning.

– Vi fick inte vara där när det var öppet så vi tränade klockan sex till åtta på morgonen eller mellan elva och tolv på kvällen.

Lägg därtill att resan till hallen tog en dryg timme.

– Man fick typ gå upp mitt i natten och jag sov alltid i bilen hela vägen dit. Sedan var det skola på det också. Det var väldigt jobbigt såklart.

Trots de karga förutsättningarna svepte aldrig tanken om att lägga skridskorna på hyllan förbi.

– Jag tyckte att ishockey var det roligaste som fanns. Man spelade med polarna och längtade hela tiden till träningarna även fast de var sex på morgonen.

”Första året var tufft”

Intervjun avbryts för en stund. Det är fotografen som pockar på uppmärksamhet och under tiden Daniel Gheorghiu följer direktiven är det som att han bläddrar i minnesbanken.

För kort därpå kommer han med en liten rättelse i sin story:

– Grejen är att vi fick bättre istider inne i shoppingcentret till en början. Men sedan råkade en av oss skjuta en puck ut i gallerian och träffade en person i huvudet. Det var efter det som vi inte längre fick vara där när det var öppet.

Gheorghiu pratar hela tiden på svenska och emellanåt ursäktar han sig utifall han är otydlig.

– Första året här var tufft. Man kände ingen, visste inte var saker och ting låg och man kunde inte svenska. Men jag tycker att det gick ganska fort att lära mig språket för man hörde det hela tiden; både i skolan och i omklädningsrummet.

Sex år har nu passerat sedan flytten från Bukarest till Karlstad.

Han var 13 vid tillfället och största uppoffringen, som han beskriver det, var att lämna både mamma och vänner där hemma.

– Man tänkte inte riktigt på det innan flytten. Man längtade mest bara över att komma hit och funderade över hur det skulle bli här. Men första året var väldigt tufft, som sagt. Mamma kom hit på besök ungefär en gång varannan månad. Under pandemin såg jag däremot inte henne på nästan fem månader.

Tacksam för stödet

Pappa Marian har däremot varit närvarande hela tiden. Han flyttade hit tillsammans med Daniel och från lägenheten på Rud har han skött sitt jobb som ingenjör på distans.

– Det var skönt att han följde med. Det hade varit för tufft att vara helt ensam här. Nu har han fått vara med på samma resa som jag; lära sig språket, alla ställen och allt det där.

När han pratar om sin far gör han det med en stor tacksamhet i rösten. Det är trots allt inte alla som har föräldrar som skulle byta land för att ens barn ska kunna satsa helhjärtat på en sport.

– Men pappa har alltid varit sådan. Vill han en sak så gör han det bara.

Anledningen till flytten var just för att ge Daniel bästa förutsättningarna till att uppfylla drömmen om att bli hockeyproffs.

– Mamma och pappa såg att jag verkligen gillade det här och om jag nu ville satsa på det så tyckte de att jag kunde testa Sverige. Varför inte liksom? Man ska inte säga att man försökt om man haft möjligheten.

Hur ser du på det beslutet nu i efterhand?

– Det är inget jag ångrar. Detta var det bästa valet för mig, både för hockeyn och skolans skull.

Vägen till FBK

Men hur i allsin dar hamnade han i just Karlstad och Färjestad, kanske ni undrar?

Svaret på den frågan är att familjen Gheorghiu har släkt i Säffle. Sedan var det ett träningspass i Somashallen för drygt tio år sedan som blev startskottet på den sambandskedja som ledde till FBK.

– Jag fick träna med Säffle när vi var och hälsade på släkten under en julsemester när jag var liten, typ 7-8 år. Sedan kom vi tillbaka några år senare så jag kunde vara med på Färjestads sommarläger. Jag var med två somrar i rad.

Efter det föddes idén om att flytta hit och den grönvita familjen tog emot 13-årige Gheorghiu med öppna armar.

Precis som utanför isen var omställningen stor även på den samma.

– Det gick mycket snabbare här än vad jag var van vid i Rumänien, såklart. Och det var svårt att acklimatisera sig i början men jag är en spelare som växer in i spelet. Det har alltid varit så, att jag rättar in mig i ledet ganska fort.

Din huvudtränare, Niklas Fogström, säger att du lever för hockeyn och är noga med varenda liten detalj. Håller du med?

– Ja, det håller jag med om. Jag gillar verkligen det här på riktigt.

I samma andetag stegar vi förbi dörren till A-lagets omklädningsrum.

Är det dit in du vill sen?

– Ja, absolut! Alla vill dit in.

Daniel Gheorghiu berättar storögt om gångerna han fått vara med och träna med A-laget.

– Första träningen var jag riktigt nervös. Man tänkte ”det här är killarna man ser på tv och nu sitter jag här bredvid dem”. Jag kunde knappt tro att det var sant. Det var en overklig känsla.

Nu har han hunnit fylla 19 och är således sistaårsjunior. Vid sidan av hockeyn studerar han på idrotts- och hälsocoachprogrammet vid Karlstads universitet.

Var ser du dig själv om typ fem år?

– Svårt att säga. Jag har aldrig varit bra på att tänka in i framtiden. Jag gillar mer att tänka ett steg i taget och leva mer i nuet.

Målsättningen just nu?

– Att fortsätta utvecklas och försöka spela så högt upp som möjligt. Det var därför man flyttade hit.

När vi spatserar runt i kulisserna inne i Löfbergs arena börjar vi prata om förebilder.

Han berättar att de varit lätträknade eftersom hockey inte sänds på tv hemma i Rumänien och att inspirationskällorna var väldigt få.

– Det är klart att jag kollade lite på Youtube men jag kan inte säga att tittade överdrivet mycket. När man var liten tänkte man inte på att bli proffs och så vidare. Man spelade mest för att det var roligt.

Och ni gick bara på känsla helt enkelt?

– Ja, precis. Men på den tiden fanns det också två A-lag i Bukarest, som dessutom var ganska bra. Det var när man såg dem spela som man fick lära sig hur det gick till.

Efter en stunds betänketid framkommer att kanadensiske backen Dion Phaneuf var hans främste barndomsidol. Gheorghiu minns exempelvis hur stolt han var över den Toronto Maple Leafs-tröja han skrinnade runt i med kompisarna i karriärens linda.

– Dion Phaneuf var en sådan man tittade lite extra på. Det var en defensiv spelare som spelade tufft och även fast man var liten då så kunde jag se mig själv i honom.

Precis som sin idol är även Gheorghiu back och båda är runt 190 centimeter långa.

Hur skulle du beskriva din spelstil?

– Jag ser mig som en defensiv back som arbetar hårt för att vinna varje kamp och passar pucken snabbt. Jag spelar enkelt. Försöker vara tuff att möta.

Om det förblir ett framgångsrecept återstår att se.

Klart är i alla fall att han inte tänker ge upp sin dröm i första taget.