Jag vill ju inte skryta, men jag har varit kraftigt dominerande i Sveriges Radio den senaste veckan.
Ulf Kristersson får faktiskt ursäkta.
Vart man än vänt sina löddriga öron har dokumentärpodden om Svensktoppens stolta 60-årsfirande sänts.
– Svensktoppen, Abba och Melodifestivalen var de stora hatobjekten, de skulle stoppas till varje pris, berättade jag stramt i radio.
En trubadur hotar till och med Ulf Elfving med stryk.
Allt som var vänster hatade Svensktoppen. Det enda som skulle få spelas var Hoola Bandoola och Träd, gräs och stenar och sånt.
Hoola Bandoola ville inte ens vara med och testas till Svensktoppen. De skrev brev till radion om det. Till slut sa radion ja till kravet, med tillägget att i så fall fick de inte vara med i Sveriges Radio överhuvudtaget. Då backade Mikael Wiehe och Björn Afzelius och var inte så kaxiga längre...
Stort drama, som ni förstår.
Tre miljoner lyssnade varje vecka. Det var ju nästan halva befolkningen.
– Varför skrev ni så mycket om Svensktoppen i kvällspressen? frågade Carolina Norén.
– Jag tror man väldigt avsiktligt startade kampanjer för eller emot Svensktoppen, Man visste att det skulle få stort genomslag och generera det som nu kallas klick men som då kallades sålda lösnummer, jag har skrivit säkert 100 krönikor om Svensktoppen. Alla var extremt lästa, extremt älskade eller extremt hatade. ”Rädda Svensktoppen” eller ”Lägg ner”. Inga större mellanlägen. Kör på, sa ledningen.
Sen kom ett avsnitt i programmet som till och med fick genomslag på Dagens Nyheters ledarsida i veckan – mitt under brinnande regeringskaos. För några timmar var jag större än Jimmie Åkessons inflytande bland borgarbrackorna i riksdagen och i DN:s liberala världsbild.
En forskare på Musikvetenskapliga institutionen i Göteborg hade på 70-talet slagit fast i en rapport att Svensktoppen hotade Sverige. Typ.
Så här skrev DN i måndags på ledarsidan under rubriken ”När forskningen ville lägga ner Svensktoppen”:
”När jag började på Aftonbladet var Svensktoppen och Abba det fulaste som fanns”, konstaterar journalisten Lasse Anrell.
”Det fanns till och med forskning som visade att Svensktoppen var skadlig eftersom den passiviserade folket till att sitta hemma och stirra på radion i stället för att krossa borgarklassen”, skrev DN och tillade att man ska tänka på det när vi hör argumentet ”forskningen visar” i olika debatter.
Om några år kanske folk kommer att skratta år den där forskningen, noterade Dagens Nyheters politikexpert grötmyndigt.
Musikforskaren såg ut som om han hängt för mycket med KFMLr och Frank Baude där i Göteborg, noterade jag i dokumentären och att kalla svensktoppstexterna för världsfrånvända är ju dessutom till lika delar trams och sanning – och kan dessutom sägas om hela världslitteraturen. Kultur s k a vara världsfrånvänd. Det är därför den är kultur.
Sa jag, kanske onödigt beskäftigt.
Sen dök Kent Finell upp i programmet. Hela Värmlands Kent Finell. Då blev det stökigt på riktigt. Finell var tuffare än jag mindes det. Han bråkade med Magnus Uggla och Lili & Susie och de var osams i 25 år. Mr Svensktoppen var sur för att de inte ville vara med i hans program.
Sen bad alla om ursäkt, kan man väl säga. Kent också.
Själv roade jag mig ju under 80 och 90-talet med att dela ut något jag kallade Kent Finell-priset i Aftonbladet.
Det var ju ett lite ironiskt pris och ganska uppskattat. Dagens Nyheter skrev stort om det när tv-kändisen och författaren Maria Scherer fick det en gång i tiden, vill jag minnas. Det tyckte de var roligt. Känslornas Einstein, kallades hon nog så elakt.
Själv var jag allra mest road när jag gav priset till Jan Guillou för hans fursteslickande intervju med Björn Borg.
Guillou var inte lika road, fick jag rapporter om. Folk skrattade bakom hans rygg, hade han noterat. Kent Finell-priset, Janne... hö hö.
När vi jobbade ihop på TV4 lite senare var han måttligt hjärtlig och när vi inte hade samma arbetsgivare längre kom han fram på en restaurang på Åsögatan i Stockholm och förolämpade mig halvhjärtat inför öppen ridå så att både personal och övriga gäster kippade efter andan. Och efter kom hans fru och bad lika halvhjärtat om ursäkt.
Så kan det gå.
Vad lär vi oss av det här?
Inte mycket kanske, men möjligen att såna som Jan Guillou och Kent Finell och jag förgås, men att Svensktoppen består. I alla evighet.
En gång begravdes den ju till och med av radioledningen för att bara kort tid senare återuppstå från de döda. Halleluja.
Så kan det gå.
Lyssna på dokumentären.
Det är den värd. Och Svensktoppen.
Veckans lallare
Värmland tingsrätts fumlande med tangenterna när det gällde skadeståndet till den ena Kevin-brodern i Arvika visar väl åtminstone att någon borde få en kurs i hur man sköter en vanlig enkel sketen datamaskin.