Prisade värmlänningen ger alltid normerna en match: ”Jag är en hittepåperson”

Koreografen och regissören Carl Olof Berg utforskar ständigt gränserna och får publiken att reflektera över dem – både samhällets och sina egna.

Just nu tar han sig an hemlighetsfullt ätande, unga mäns sexliv och en lika häpnadsväckande som chockerande sjukhushistoria.

Vem är Carl Olof Berg? Här kommer en hisspitch: en kort och spontan presentation av den Karlstadsfödde kreatören som just fått region Värmlands Frödingstipendium.

– Jag är en hittepåperson som blandar musik och dans och teater och väldigt nära möten mellan människor. Med humor och ögonkontakt så ställer jag frågor kring vår uppväxt, samhällets förväntningar på oss som människor och våra kroppar och förväntningar på manligt och kvinnligt, säger han.

”Allt är hittepå”

Begreppet ”hittepå” handlar i det här fallet inte om att låtsas, utan om att släppa sin kreativitet fri för nya initiativ.

– Allt är hittepå! Vi hittar på saker, men det är så vi fungerar som människor. Vi möts, kommer överens, brottas och bråkar och älskar och fattar beslut, säger han.

Denna hans påhittighet har lett honom till många platser, både geografiskt och mera bildligt talat. Han växte upp i Karlstad och bor i Stockholm, men:

– Jag har min bas i Stockholm men jag är ju aldrig där, för jag är runt i landet och jobbar hela tiden!

”Nyfiken på resten av världen”

Just nu är han inne på ett femårigt uppdrag för Folkteatern i Gävleborg och han har också ett regiuppdrag på gång på teater Halland.

Värmland är dock fortsatt viktigt, markerar han.

– Det var inte så att jag ville från Karlstad, men jag ville till Stockholm. Jag har aldrig varit trött på stan eller så, däremot nyfiken på resten av världen. Jag tänker att jag är en person som åker fram och tillbaka och är en del av flödet, en återvändare.

Han är nyfiken på den nyskaparanda han ser i konsten på många orter i Värmland och han kommer att återvända, inte minst stärkt av stipendiet.

– O ja, det kommer jag alltid att göra. Tills den dag jag säger hejdå kommer jag att komma tillbaka. Jag är född och uppvuxen här och jag är ofta här och arbetar för universitet, Wermland opera, har drivit ungdomsprojekt och Drömsommarjobbet för unga dansare. Jag har projekt som jag vill fortsätta utveckla som handlar om Region Värmlands ”En riktig man”-projekt och samarbete med Färjestad. Att återvända hit och prata om kropp och idéer om maskulinitet och identitet; det har jag velat göra länge. Nu finns det tid och incitament för det.

”Tydliga ikoner”

I kulturlandskapet Värmland finns mycket kulturell styrka och tradition. Att som värmlänning få ett väl tilltaget stipendium i Gustaf Frödings namn är förstås en stor sak.

– Ärligt tänker jag att det är klart att både Selma och Fröding var två väldigt tydliga ikoner som väldigt tydligt gett en känslan av att på den här platsen, här finns det kultur och en möjlighet att berätta och beröra människor.

Samtidigt kan arv och tradition tynga.

– Det kan ju vara lite gamm-kulturellt, med Selma och Fröding och att det ska vara på ett visst sätt. Att växa upp när ”queer” inte funnits på samma sätt... Det är ju också brukssamhällen och det kan vara lite tillbakalutat och dammigt också om man ska vara krass. Det kan bli självgott, säger han.

Utsatt som ung

Han vet hur det är att sticka ut mot normerna.

– Jag var tjock och lekte med tjejerna.

Det räckte för att hans uppväxt skulle svärtas av mobbning och utsatthet. Bilden är dock inte helsvart. Redan som ung fann han rum att utveckla sitt skapande, även om det ofta var hårt i skolan.

– Det är klart att jag upplevde mig som mobbad och att det var tufft, men många har haft det värre. Jag kände att jag fick bära hundhuvudet för att jag var konstnärlig, men ganska snabbt fick jag också uppskattning för att jag gjorde saker.

Vad har det kostat att sticka ut?

– Har det kostat någonting? funderar han.

– Jag upplever snarare att jag börjat lita mer på vägen som är min. Jag har varit i så många syltburkar! Det har tagit lång tid att känna sig hemma, säger han som utforskat dans, teater, musik.

Ofta möts allt i ett och samma projekt.

– Jag gör ju typ samma sak; jag hittar på föreställningar där jag blandar skådespelare och dansare, just nu mest skådespelare.

Han räknar upp tre stora projekt han på gång just nu.

Det första är en föreställning som lyfter hemligheter kring mat och ensamhet:

– ”Saker vi äter när ingen ser på”. Den är ute och turnerar nu i Gävleborg och Västernorrland, berättar han.

Monty Python-känsla

– Nästa premiär är i mars 2023: ”Det passar sig inte”. Det är en etikettbok från 1886 vi sätter upp. Vi ger oss rakt in i Edward Blom- och Magdalena Ribbing-land. Det är absurt, lite Monty Python, beskriver han.

– Och 2024 kommer ett projekt om Hälsinglands sjukhus i Bollnäs som ända in på 70-talet jobbade med att bota homosexuella med elchocker.

Jo, han sa 70-talet. Först 1979 avskaffade Socialstyrelsen homosexualitet som sjukdomsdiagnos och elchocker var ett av många desperata sätt att ”bota” sjukdomen.

Han kan lånas hem

Ett fjärde projekt har han också, kommer han på:

– För jag fortsätter med hemlån också.

Hemlån innebär att man helt sonika kan låna hem – Carl Olof Berg. Det låter som ett pandemiprojekt, men är det inte.

– Nej, jag har hållit på med det sen 2015.

Bakgrunden är att han längtat efter ett närmare möte med publiken och har inspirerats länge av möten öga mot öga.

”Mycket och roligt”

Ett femte projekt är regiuppdraget för teater Halland med pjäsen ”Debut” om unga killar och sex, som också ska ha premiär under 2023.

– Det är mycket och det är roligt! sammanfattar han.

Och även om uppdraget är många och olika finns en tydlig röd tråd.

– Kroppen, sexualiteten, och könsidentitet finns ofta där, men jag leker väldigt brett med de uttrycken.

I motiveringen till Frödingstipendiet framhålls att han ”med stor skärpa och höjd utforskar sociala strukturer och ifrågasätter normer." Orden i motiveringen glädjer honom mycket:

– Jag tycker den var väldigt fin. Jag kände mig väldigt bekräftad i det jag arbetar med. Jag känner mig sedd och bekräftad!