Starka färger, distinkta former och stora format. Karin Fast Aronsson tog 40 år på sig att våga satsa på konsten, men nu tar den före detta byråkraten ut svängarna desto mer.
– Här får man göra som man vill, från början till slut. Det är inte i många yrkesval du kan känna den friheten.
Det fanns en tid då Karin Fast Aronsson och undertecknad regelbundet mejlade varandra. Men aldrig handlade det om konst, utan det var journalisten som hörde av sig om diverse handlingar ur länsstyrelsens diarium och raskt fick dem översända från handläggaren.
– Jag jobbade på länsstyrelsen i 42 år! berättar hon.
Det gör hon inte längre. För sex år sedan sade hon upp sig, framför allt för att ha mer tid för sitt måleri – äntligen. Att ägna sig åt konsten hade hon drömt om ända sedan ungdomsåren, men hon hann bli ordentligt vuxen innan hon tog steget in på första konstutbildningen.
Fri på fria målarskolan
– När jag var 40 år började jag på en Karlstads fria målarskola. Den finns inte kvar, men den var väldigt, väldigt bra och väldigt grundläggande. Vi fick lära oss att blanda färg och pröva olika tekniker, berättar hon.
Men 40 år – varför dröjde det så länge?
– Jag hade ju velat satsa på det här i unga år, men barn och familj kom tidigt och så fick man jobb och så tänkte man att det kanske var bra att ta det här lite senare. Jag försökte några gånger när barna var små, men jag kände att jag blev så ofokuserad då både på dem och på mig, så jag la bort det helt i princip.
Ingen bitterhet odlas
Åren gick och så småningom öppnades möjligheterna. Efter fria målarskolan väntade både Gerlesborgsskolan i Bohuslän och Kyrkeruds folkhögskola i Årjäng och bit för bit, länge vid sidan av sitt vanliga jobb, byggde hon upp sitt måleri till ett idag högst aktivt konstnärskap.
Vad hade hänt om du börjat tidigare?
– Gissa hur många gånger jag har ställt mig den frågan! säger hon.
Hon odlar dock ingen bitterhet. Visst hade hon redan som ung drömmen att söka till konstskola, och visst var det så att föräldrarna, som visserligen var stolta över att hon var så duktig på att teckna, sa nej till konststudier, men:
– Jag har släppt den känslan, att ”tänk om jag kunnat få starta tidigare”. Självklart hade det kunnat hänt många andra saker, men om det hade varit bättre eller sämre vet jag ju inte.
Tröstande ord
Hon berättar om läraren på fria målarskolan, där hon inte var enda vuxna eleven.
– Han sa att när ni har gått och längtat efter det här så länge, så har ni jobbat och bearbetat det mentalt mycket och det kan bli väl så bra. Det tog vi till oss och det ligger något i det, tror jag.
Hon slapp dessutom risken att som ung konststudent utsättas för försök att stöpas i någon särskild form eller trendande inriktning. Mognaden har gett frihet:
– Jag är lite egen av mig. Jag tycker om känslan att här får man göra som man vill, från början till slut. Det är inte i många yrkesval du kan känna den friheten.
Mustiga färger
Att hon som yngre var rädd för färg och helst valde svartvitt syns inte ett spår av idag. Hon har ett distinkt formspråk med fantasieggande formationer i målningarna, som ofta utförs i mustiga färger, ibland så det riktigt poppar på duken.
Om handläggarjobbet var omgärdat av många regler, är konsten desto friare.
Skönt att få flippa ut
– Vilken kontrast, va! Men på sluttampen på jobbet, när jag kände att det här började ta över mer och mer, tyckte jag det var en trevlig kontrast att jobba som byråkrat och sen flippa ur när man kom hem. Det har varit berikande. Det kanske låter konstigt, men när jag i 40-årsåldern började måla och kände att yes, det här är det jag vill hålla på med, fick jag ett slags lugn i kroppen. Det öppnade också upp i mitt arbete. Det ena har gett till det andra. Jag har handlagt mycket ärenden och man får vara lite problemlösare där också.
Men om man tänker lite fördomsfullt kanske man inte tror att det här kan rymmas inuti en byråkrat?
– Det är lite roligt att du säger det, för det kan nog stämma. Jag har varit en ganska försiktig person under mina byråkratiska år och även under min uppväxt. Jag är född 55 och man var lydig och snäll och ifrågasatte ingenting, men jag kände redan som barn att man ville leva ut någonting.
Lever i och med konsten
Nu gör hon det för fulla muggar. Hon målar antingen i källaren hemma i villan på Sundsta eller i stugan i Högboda och har fått ställa ut mycket, senast i somras i Åmåls konsthall och på fredag har hon vernissage på Konst i Karlstad, Kika.
Nya idéer dyker ständigt upp.
– Hela tiden mal det här inne ska du veta! Det har blivit ett behov och när man jobbar intensivt är det väl så med allting, att man lever i det och med det. Det är nog inte konstigare än så, säger hon.
Hur ser planen ut framöver för dig i konsten?
– Jag har inte riktigt hunnit tänka på någon plan eftersom det rullat på så pass och jag vill nästan inte ha någon plan, har jag kommit på. Jag vill nog stå i min källare eller i stugan och låta det bli som det blir.