Under måndagen röstade en klar riksdagsmajoritet för Ulf Kristersson (M) som Sveriges nye statsminister. Nu skall han bara läsa upp sin regeringsförklaring innan hans nya regering formellt kan tillträda med en skifteskonselj med kungen på slottet.
Med 176 röster för och 173 emot valde riksdagen Ulf Kristersson till statsminister. Det är faktiskt den största majoritet som en regeringschef haft sedan den Fredrik Reinfeldt fick efter valet 2006. Det är inte ofta en statsminister får en majoritet. Enligt regeringsformen räcker det med att man tolereras av riksdagen, så kallade negativ parlamentarism.
Så länge en kandidat inte har en aktiv majoritet mot sig – minst 175 röster – blir vederbörande vald. När Magdalena Andersson till sist blev vald i november 2021 så fick hon bara 101 ja-röster, men det räckte ändå eftersom hon inte fick majoriteten mot sig. Istället var det många som lade ned sina röster. Kom ihåg det när de rödgröna försöker utmåla Kristerssons blivande ministär som osäker och instabil.
Förutsägbart var de ändå uppe i riksdagens talarstol för att måla hin håle på väggen. Gruppledaren Lena Hallengren (S) besinnade sig dock från det utfall hon gjorde i söndagens Agenda i SVT, då hon kallade det för Jimmie Åkessons "marionettregering" (fast hon lär ha upprepat det i en intervju efteråt). Partiledaren Nooshi Dadgostar (V) var fullkomligt svavelosande och lät mest som en radikal medlem av Ung Vänster, och gjorde helt ovärdiga jämförelser till mullornas diktatur i Iran.
Detta bådar inte gott inför hur debatten kommer att föras under mandatperioden. Förhoppningsvis kommer de rödgröna att sansa sig, men det är inget som de blågula partierna bör räkna med. Annars borde möjligheterna att nå sakpolitiska överenskommelser över blockgränsen vara ganska goda, trots alla svepande varningar för stöveltramp och ett auktoritärt trettiotal.
För under valrörelsen försökte Socialdemokraterna göra dygd av nödvändigheten att de egentligen inte hade mycket till egen politik att komma med. När Magdalena Andersson debatterade mot Ulf Kristersson så var det påfallande ofta hon nickade instämmande. Och en hel del av det som nu blir blågul regeringspolitik har S flaggat för att de också skulle vilja göra – som skärpt kriminalpolitik, stramare migration och ny kärnkraft.
Tyvärr har S en osviklig förmåga att sätta det egna partiintresset före Sveriges väl. När det gäller kärnkraften går det tillbaka till varför det ens blev en folkomröstning – vars tvetydiga resultat plågat oss i decennier. Det var för att lösa ut intern konflikt inom S, och det man trodde skulle säkra en valseger 1981. Visst vore det bra för långsiktigheten om en bredare uppgörelse kunde nås, men inte till priset av något urvattnat som ändå inte ger önskat resultat.
För de blågula partierna så måste prioriteten vara att genomföra sin politik, som den uttrycks i Tidöavtalet, och i regeringsförklaringen. Vill S eller något annat parti vara med så är det ok, men får inte bli något självändamål. För även om S säger att de är öppna för breda överenskommelser som är bra för Sverige så skall de samtidigt gå i stenhård opposition.
Men verkar ändå inte kritiken mot innehållet Tidöavtalet lite tam och pliktskyldig? För om en hel del av politiken genomförs, hur sannolikt är det att en eventuellt framtida S-regering faktiskt skulle riva upp till exempel en skärpt migrations- och kriminalpolitik? Inte ens under åtta års S-styre revs alliansregeringens populära jobbskatteavdrag upp.