Iran är inte samma land som innan massprotesterna

Världen borde ha förstått nu att folket redan har bestämt sig att fälla regimen i sin helhet. Det som pågår nu är en ny revolution, skriver Morteza Sadeghi.

När Dariush Alizadehs mor möttes av demonstranters kondoleanser, svarade hon "beklaga inte, för kampen vidare, Gud bevara Er”. Dariush, en ung man dödades nyligen i staden Sanandaj bakom ratten av regimens säkerhetsstyrkor. Han är en av regimens tiotusentals offer liksom Mahsa, Nika och Sarina. Den 10 oktober var den internationella dagen mot dödsstraff. Det bör nämnas att mer än 500 människor har avrättats sedan Ebrahim Raisi utsetts till regimens president i Iran.

Den 8 oktober kommer att minnas som dagen när folkliga protester i Iran nådde en oåterkallelig punkt. Protesterna var sedan tre dagar innan kända för regimen men ändå kunde inte stoppas. Nu kan man med säkerhet påstå att en ny revolution i Iran är på gång. Protesterna är här för att stanna och regimen kan inte få dem att försvinna.

Förra lördagens protester var de mest omfattande sedan dess utbrott den 16 september. Folk i städer som Sanandaj i Kurdistanprovinsen, Mashhad och Qom – de shiaheliga städerna, Karaj, Kerman och Teheran drabbade samman med säkerhetsstyrkor. De skrek samma slagord som de hade gjort för 22 dagar innan. När regimens president besökte Al Zahra-universitet i Teheran, möttes han av ropet av ”försvinn mulla” och ”försvinn mördare” som syftade till hans roll i dödskommissionen som ansvarade för massakern av politiska fångar i 1988.

Det som började med protester mot Mahsa Aminis död under arrest, räknas nu som den största missnöjesyttring mot det teokratiska etablissemanget som hotar dess existens. Häromdagen såg jag ett videoklipp där protesterande unga kvinnor skrek ”kalla inte detta för protest, det är en revolution”.

Vissa bedömare i väst redan pratar om en ny revolution. Säkerligen syns indikationer på det i demonstranternas krav. Från första veckan hörs ropet ”död åt diktatorn”, ”död åt Khamenei” och ”död åt förtryckare, varken Shah eller Mullah”. Iranier, särskilt den unga generationen vill inte ha någon överhuvud alls som dikterar deras vardag. De har fått nog decennier av förtryck, censur och diktatur.

Vi vet att totalitära regimer klamrar sig fast vid makten och hur de gör det. Regimen fogar över ett oerhört stort våldskapital och tvekar inte att hänsynslöst krossa allt motstånd. Man behöver inte gå långt tillbaka i tiden för att minnas det. Vid november 2019-protesterna mördade regimens säkerhetsstyrkor fler än 1 500 fredliga demonstranter inom loppet av tre dagar.

Om antalet döda och arresterade den här gången finns inga exakta siffror kring, men det talas om hundratals döda och tiotusentals gripna. Endast i staden Zahedan i Sistan-Baluchestan-provinsen mördades minst 82 människor av revolutionsgardet den 30 september enligt Amnesty.

För att iranier ska lyckas med att störta diktaturen den här gången och nå sina mål det vill säga demokrati, frihet och jämlikhet, borde demonstranterna höja insatsen och ta kampen till en ny fas. Ingen tror att man kan störta den hänsynslösa diktaturen genom fredliga demonstrationer. Säkerhetsstyrkornas våld bör bemötas med motstånd. Tänk om demonstranter hade något att försvara sig mot regimens repressiva styrkor då skulle spelreglerna ändras radikalt till folkets fördel. Då är regimens dagar räknade.

Omvärlden har fördömt regimens våld. USA och Kanada har infört sanktioner mot moralpolisen. EU planerar något liknande. Alla fördömanden av regimens våld och solidaritet med folkets protester bland annat från artister, författare, Nobelpristagare, fackliga rörelser och inom sportvärlden uppskattas jättemycket av iranska folket och är viktiga. Men med facit i hand har aldrig sanktioner lyckats störta diktaturer. Mulladiktaturen skjuter ned fredliga demonstranter för att hålla sig fast vid makten.

Världen borde ha förstått nu att folket redan har bestämt sig att fälla regimen i sin helhet. Det som pågår nu är en ny revolution. Det bästa hjälp som omvärlden kan erbjuda folket i Iran är att erkänna deras rätt att störta den teokratiska diktaturen. Den är en universell rätt att stå emot och föra kamp mot en totalitär och korrupt makthavare och störta den.

Morteza Sadeghi

Människorättsaktivist