Recension: Cock Sparrer – gammal är åter äldst

Punkens attraktionskraft och förenande glädjeinjektering går inte att förneka. Jag har skrivit det förut, men Nöjesfabrikens punkpaketskvällar är en generationsbryggande kulturgärning som sprider värme i den grå vardag som genren så gärna belyser. Så också denna afton. Nästintill lapp på luckan och den är fantastiskt att se hur en undergroundrörelse visar sitt folkliga ansikte och sprider energi likt samtidens laddstolpar.

Örebrobandet Inga Anor kastar sig på scen så tidigt att jag knappt hunnit avsluta mitt dagjobb och recenseras tyvärr inte, det stående dilemmat att ligga först när laguppställningen är lång. Jag sladdar in lagom till göteborgarna Trubbels entré, ett band som alltid följs av hurrarop och stämningsrosande superlativ. Trubbel och Karlstad är en lyckad kombination och bandet har vid ett flertal tillfällen tidigare bjudit upp till dans i Solstaden. Det blir fest direkt och bandets popularitet accentueras redan under inledande Snestegsvalsen. Alla kan texterna, sjunger och stöttar. Trubbel är en viktig beståndsdel i den groende svenska punkrenässansen och Yngwie Malmsteens patenterade ”more is more” tycks vara en devis som även göteborgarna tar rygg på. Jag kan tycka att spexet stundtals går till överdrift med de körande jeans-hotpants-lustigkurrarna (Makerz?!) som trängs med bandet på scenen, här blir mer stundom lite för mycket. Vem behöver extra allt när musiken talar för sig själv i låttrion Du känner la mig, Sibirien och Gôr om gôr rätt. Högst tronar ändå kampsångsminnande Inget har hänt seden sjuttiosju, här snuddar Trubbel vid allvaret och känns smått oövervinnliga.

Gatans Lag har kamperat med Trubbel på Nöjesfabrikens scener tidigare och trots den något ruffigare attityden är det ändå glädje som även är navet i Boråsbandets musik. Låtskrivaren och sångaren Jonas Mortensen är den perfekta frontmannen för den här typen av oi!-punk. Livet porträtteras utifrån den nakna verkligheten via arbetarklasskultur och en nypa politiskt engagemang. Musiken blir lite tuffare, men utan att förlora festkänslan. Jag gillar när gitarrerna blir Asta Kask-kaxiga i Gatans parlament, då blir musiken sylvass och matchar texternas ettriga samhällsbetraktelse. Tyvärr lyfter aldrig bandets saxofonist, ska-punkens stående specialvapen landar platt och blir istället en beige medpassagerare. Men när vi får avnjuta Från fest till arrest är allt glömt, med sax eller utan, här och nu är Gatans Lag i sitt esse.

I femtio år har de åldrande männen i barndomsgänget Cock Sparrer varit ett respekterat namn inom punken. Eventuella tvivel och rädslor för icke-leverans försvinner redan under öppnande Riot squad och med ens lämnar vi förbandsstadiet. Det Gatans Lag snyggt presenterar gör Cock Sparrer med större finnes, mer tyngd och med makalös professionalitet. Allt blir fetare, bättre och rivigare, gammal är åter äldst. Det finns inte en låt i setet som känns direkt överflödig och de stycken som jag inte hört känns välbekant lättlyssnade och sätter snurr på varenda atom i systemet. Fuldansen framför scen har nu spritt sig över stora delar av golvet och engelsmännens spelglädje sprider sig i lokalen. Hitsen avlöser varandra och jag kan egentligen prisa vilken låt som helst, men visst är Argy bargy, Take ’em all och Watch your back dängor som bör belysas. Eventuella extranummer skippar man helt, varför slösa tid med att gömma sig i logen under ett par minuter och lyssna på publikens ”en gång till” när man kan riva av encoren direkt. Sånt gillas. Kvällens sentimentalt vackraste stund är ändå Because your young där sångaren Colin McFaull hjärtligt hyllar barnen och föräldraskapet. Allsång under sångraden ”You never listen” är ren gåshud.